Atlanta 1996

När Atlanta fick spelen vid IOK:s kongress i Tokyo 1989 var det en sensation. Alla tipsen gick i riktning mot Aten som det ansågs i många kretsar skulle ha spelen 1996 - 100 år efter de första spelen i moderna tid 1896 i Aten.

Belgrad, Manchester, Melbourne och Toronto skulle spela statisternas roll i omröstningen var det tänkt. Så blev det också med Toronto som den stad som hängde med längst.

Inför den sista röstningsomgången hade Atlanta fått 34 röster medan Aten fått 30. Nu stod de 22 röster som Toronto fått på spel. Av dessa lyckades Aten bara skrapa åt sig fem medan Atlanta tog resten och därmed blev en klar segrare.

Beslutet fick en hel del kritik. Många ansåg att nu var den olympiska rörelsen "köpt" av sponsorerna och framför allt av Coca Cola med hemvist i just Atlanta.

Men sanningen var snarare den att Atlantas koncept gillades bättre av IOK-ledamöterna är Atens som dessutom i sitt kampanjarbete uppträtt lite väl självsäkert som om det skulle ha varit en självklarhet att 100-årsjubiléet skulle avgöras i Aten.

Kritikerna fick rätt

Informationen klickade. I datorns födelseland var det just den sidan som inte fungerade. Journalister hade problem att få hem texter, resultat, som var utlovade bara sekunder efter tävlingarnas slut, dröjde timtals innan de fanns tillgängliga. Biografierna på de aktiva var ibland en parodi.

Transporterna fungerade dåligt för både aktiva och press. De som körde bussarna hittade helt enkelt inte så varje resa blev ett äventyr. Skulle man komma till den arena som skylten på bussen angav och framför allt skulle man komma dit i tid?

Och betyget från IOK-presidenten Juan Antonio Samaranch blev inte heller som brukligt "the best games ever" utan i stället "well done Atlanta".

Till Atlanta kom samtliga anslutna länder till IOK - 197 stycken - vilket naturligtvis var rekord

Terrorattack

Natten till lördag den 27 juli, en vecka in i spelen, small en bomb av mitt inne i Atlanta i Centenial Park. En "park" som samlade många besökare med uppträdanden och diverse jippon.

Två personer omkom, varav en som en direkt följd av bomben, och över hundra personer skadades på ett eller annat sätt.

Den olympiska rörelsen samlade sig snabbt efter chocken och man deklarerade att "the games will go on". Alla flaggor halades på halv stång under lördagens och samtliga tävlingar den dagens inleddes med en tyst minut.

Det märkliga med attentatet var och är fortfarande att ingen tog sig på det. Trots att enorma resurser sattes in i sökandet efter förövarna kom man aldrig längre än till att hitta en misstänkt för dådet som däremot släpptes efter en tid.

Vid avslutningen konstaterade Samaranch följande:

"Terrorattacker har aldrig tidigare förstört den olympiska tanken och rörelsen, och ingen terrorattack kommer heller i framtiden att göra det".

Atlanta fick således utstå en hel del kritik och mycket av den var berättigad. Men tävlingsmässigt sköttes det hela perfekt.

Fokus på USA

Men många av spelens huvudpersoner var också amerikaner så det är kanske inte så konstigt.

USA tog sammanlagt 101 medaljer varav 44 guld och blev med det bästa nation såväl i poängligan som i medaljligan. Visserligen hade USA tagit fler medaljer i Los Angeles 1984 men då var ju stora delar av det dåvarande östblocket inte med. Nu var alla med i Atlanta.

En av spelens största idrottsmän blev friidrottaren Michael Johnson. Först tog han ganska enkelt hem guldet på 400 meter. Segermarginalen blev en knapp sekund. Mycket numera.

För att Johnson skulle lyckas med sin förväntade dubbel hade tidsprogrammet lagts om av arrangörerna till hans fördel. Lägg därtill att banorna på Olympiastadion var specialdesignande för sprinters vilket naturligtvis långdistanslöparna klagade över. Men arrangörerna fick det världsrekord som de hoppats på av Michael Johnson på 200 meter.

Johnson vann helt utan konkurrens. Han var helt överlägsen. De första 100 metrarna gick på 10,12 och de avslutande på fantastiska 9,20.

19,32 löd det nya världsrekordet på. En slakt av det gamla rekordet med 34 hundradelar i en tid då vi på dessa distanser är vana att röra oss med enstaka hundradelar. Rekordputsningen kan kanske jämföras med de 55 centimeter som Bob Beamon förbättrade världsrekordet i längd i Mexico City 1968.

Historisk Carl Lewis

De snabba banorna gjorde också att det blev världsrekord på en av friidrottens numera allra tyngsta distanser - 100 meter.

Kanadensaren Donovan Bailey vann på rekordtiden 9,84 fem hundradelar före Franike Fredricks, Namibia, som blev sprinterdistansernas "eviga två" under spelen med ett silver också på den dubbla distansen efter omöjlige Johnson.

Ibland kan idrotten innehålla mycket av vad såpoperorna erbjuder. I gymnastiken fanns inslag av det när amerikanskan Kerri Strug hoppade till sig guld för det amerikanska laget.

Strug slet sönder två ligament i fotleden i sitt första hopp men trots det gjorde hon ett andra hopp. Över 30 000 åskådare i Georgia Dome vrålade av hänförelse och över 100 miljoner amerikaner kunde följa hennes kamp i TV. Hon klarade hoppet som gav henne inte bara en plats i de amerikanska folkets hjärta utan också ingången till många sponsorskontrakt. Egentligen hade hon inte behövt göra hoppet eftersom guldet redan var klart men då hade ju storyn inte blivit lika bra. Hon bars av podiet efter sitt hopp och fick också bäras in till prisutdelningen.

Bågskytte i centrum

Här fick också Sverige sin beskärda del eftersom Magnus Petersson sköt sig fram till final mot amerikanen. Inför 5000 jublade åskådare kunde Huish slå Petersson och vinna guldet.

I cykel var de allra bästa med för första gången. Visserligen verkade många av proffsen lite trötta och ointresserade i många fall efter att ha kört ett hårt Tour de France före OS. Men i tempoloppet vann en av de stora - spanjoren Miguel Indurain.

Fotbollsturneringen för herrar blev en aning bättre än tidigare upplagor eftersom lagen den här gången var tillåtna att ha med tre överåriga spelare. Gränsen var som annars 23 år.

I baseboll förlorade det amerikanska herrlaget semifinalen mot Japan och fick dessutom stryk av Kuba i gruppspelet. Frågan är när kommer spelare från de amerikanska proffsligorna med i OS? Kanske redan i Sydney för inte kan väl USA låta andra nationer vinna OS-guld i deras egen nationalsport.

I basketen ställde USA upp med "Dream Team III", nummer två hade spelat hem VM-guldet 1994, och vann naturligtvis enkelt. USA-laget var turneringens kungar och blev också behandlade som sådana.

I bordtennisen dominerade Kina totalt och tog samtliga guldmedaljer!

Karelin igen

I simning var det stora samtalsämnet irländskan Michelle Smith. Hennes tre guld mottogs inte med jubel mer än i hemlandet. Överallt annars möttes hon av misstro. Hon hade förbättrat sin tid på 400 meter med 19 sekunder sedan 1992 och inte blev det lättare med en tränare som varit diskuskastare och blivit avstängd för doping i fyra år.

Men Smith försvarade sig med att hon under säsongen blivit testad elva gånger och alla gånger varit ren.

Tennisturneringen gick i hemmanationens tecken med guld i alla klasser utom herrdubbeln.
För svensk del blev Atlanta-OS ett godkänt spel men inte mycket mer. Sverige hamnade på 22:a plats i nationsstriden med två guld, fyra silver och två brons.

Förväntningarna var stora på truppen med guldchanser i bland annat kanot, friidrott, tennis, handboll, brottning, bordtennis, rodd och segling.

Nu blev det "bara" två guld - friidrott och kanot.

Ludmilla svensk hjärteangelägenhet

Som vanligt hade Engquist en trög start i finalen men plockade den ena konkurrenten efter den andra på den andra hälften av loppet när hon väl fått upp farten. Men slovenskan Brigita Bukovec vägrade att ge sig. Hon ledde loppet fram till mållinjen då Engquist lyckades vräka sig först och vinna sedan målfotot konstaterat att marginalen var en enda hundradel eller för att vara mer exakt sex tusendelar. Engquist lopp var tekniskt sett ett av de sämsta under säsongen men hon kämpade sig till Sveriges första friidrottsguld för damer.

På friidrottsarenan gjorde Sven Nylander en heroisk insats på 400 meter häck. Nylander slog svenskt rekord, 47,98, men blev bara fyra två hundradelar från bronsplatsen. Det var Nylanders fjärde fjärdeplats i ett OS eller VM. Efter finalloppet fick Nylander trösta besvikna svenska journalister som led med honom. Själv tog han fjärdeplatsen som en framgång och dessutom fanns det ju annat i livet. Dagarna före OS-starten hade han blivit pappa och det gav perspektiv på tävlandet.

I höjd blev det ingen fjärde medalj för Patrik Sjöberg som inte kom till start eftersom han skadat en lårmuskel.

Pålitliga kanottjejer

Svenskorna visade direkt i finalen att de var ute efter guld och chockade sina konkurrenter. Varken favoriterna Tyskland eller Australien kunde göra något åt de bestämda svenskorna.
Ytterligare en medalj blev det för Agneta Andersson som i den svenska K4:an paddlade hem bronset.

Det svenska handbollsherrarna skulle nu kröna sina karriärer med ett OS-guld. Resan fram till finalen blev relativt smärtfri och svenskarna var favoriter mot Kroatien. Men väl i finalen var det mesta av det fina spelet från tidigare matcher bortblåst. Nervöst och spänt var det svenska uppträdandet. Redan efter tio minuter va matchen mer eller mindre körd för svenskarna. I den andra halvleken kämpade svenskarna tappert men var egentligen aldrig nära en förlängning även om slutresultatet (26-27) på papperet vittnar om en jämnare kamp än det faktiskt var.

"Bara" en seglingsmedalj

I simning blev det en medalj, silver, för det svenska herrlaget på 4x200 meter.
Anders Holmertz hade förhoppningar om medalj på både 200 och 400 meter fritt men var långt ifrån medaljerna i finalerna utan fick nöja sig med lagkappssilver.

I brottning blev det brons för Sverige i 100-kilosklassen genom Mikael Ljungberg. Det fanns förhoppningar om medalj av ädlaste valören. Nu blev det stopp i semifinalen och via återkval match om bronset som Ljungberg vann.

62-årige Ragnar Skanåker gjorde sin sjunde OS-start i skytte och vis av skadan från 1972 i München punktmarkerades han naturligtvis av svenskt media. Men det blev inga medaljer för Skanåker den här gången. Skanåker var långt ifrån en finalplats den här gången.

Svensk besvikelse blev det också i bordtennis och tennis. I pingis fanns det inte ens några svenskar i semifinalerna och lika illa var det i tennis.

I rodd hade Maria Brandin stora förhoppningar på ett guld men världsmästarinnan var chanslös i finalen och kom på fjärde plats, nära fem sekunder från bronsmedaljen.