Barcelona 1992

Aldrig tidigare har den olympiska rörelsen mått bättre än just under spelen i Barcelona. Olympiska spel i IOK-presidenten Juan Antonio Samaranchs egen hemstad var ju mer eller mindre tvingat att bli en succé.

Alla var där, 169 nationer, trots att krig utkämpades i framför allt det forna Jugoslavien.
Kroatiens och Bosnien-Hercegovinas kom till Barcelona i av IOK specialchartrade separata plan och Serbien fick ställa upp under beteckningen IOP (Independent Olympic Participant).

Sovjetunionen, som fallit sönder och samman i ett flertal stater, tävlande under beteckningen EUN (Unified Teams).

Tyskland ställde upp som en nation sedan Berlinmuren fallit.

Sydafrika hade tagits in i den olympiska familjen. Landet hade varit med i spelen från 1904 till 1960 då de blev utslängda på grund av landets apartheidpolitik. Kuba var också tillbaka sedan landet bojkottat spelen i både Los Angeles och Seoul.

Barcelona hade gjort enorma investeringar i infrastrukturen som det senare visat sig var en riktig åtgärd. Spelen blev en enorm succé för de stolta katalanerna som nu fick visa "storebror" Madrid att de var en stad och region att räkna med.

Symptomatiskt för spelen var också inträdet av världens kanske mest kommersialiserade spelare, de amerikanska NBA-proffsen i basket, inte bara fick utan också ställde upp.
Om gränserna mellan proffs och amatörer med åren blivit alt mer luddiga var det i och med Barcelona helt utsuddade.

De bästa ska vara med

Visserligen återstod det en del sporter där de allra bästa inte fanns med, fotboll t ex, men basktesuccén i Barcelona fick nog en del förbund att tänka om. Speciellt med tanke på den smarta marknadsföring som NBA gjorde av sin liga världen över.

USA hade missat basketguld i Seoul och även VM-guld 1990 vilket naturligtvis gick basketens hemlands ära för när. Det räckte inte längre att skicka ett gäng collegekillar för att hämta hem OS-guld. När Earvin "Magic" Johnson först av alla proffsen sade att han ville vara med om att ett OS-guld följde resten av de allra bästa hans väg. "Magic", en av NBA-basketens bästa spelare genom tiderna, hade bara åtta månader före OS dragit sig tillbaka från proffslivet sedan han gått ut med att han var HIV-positiv. Nu ville han ta chansen till ett OS-guld innan sjukdomen skulle hinna ifatt honom.

Och visst vann man guld och popularitet. Trycket var enormt för att se proffsen och svartabörshandeln var intensiv i jakten på biljetter till showen. För show var just det som bjöds. Motståndet krossades eller vad sägs om att "Dream Team" i öppningsmatchen mot Angola gjorde 46-1 på 13 minuter!

Stora basketlegender

Stora, men inte lika stort, blev några av aktörerna på friidrottsarenan.

På 100 meter fick Carl Lewis aldrig chansen att ta sitt tredje raka guld på 100 meter. Lewis blev ett offer för de tuffa amerikanska uttagningarna. Halvskadad blev han bara fyra på dessa på 100 meter och fick således nöja sig med att ingå i stafettlaget.

Nu gick guldet till britten Linford Christie som med sina 32 år blev den äldste som tagit guld på den prestigefyllda distansen. Värt att notera är också att Ben Johnson var tillbaka i olympiska sammanhang sedan han blivit utslängd från Seoul med kroppen full av anabola steroider. Nu, ren och efter avslutad diskvalifikation, skulle han visa att han kunde springa fort utan otillåtna medel. Det gick nu inte så bra - han blev utslagen redan i semifinalen på högst måttliga 10,70 långt ifrån de 9,79 han sprang på fyra år tidigare i Seoul.

Bubka-skräll

I finalen gick Bubka in på 5,70 och rev de båda första försöken. Visst hade Bubka levt farligt i några andra stora mästerskap och ändå ordnat upp situationen men den här gången gick det inte. Han sparade sitt sista hopp till 5,75 mest för att lugna ned sina nerver. I normala fall var 5,75 en höjd som Bubka mer eller mindre kunde klara i sömnen. Men den här gången gick det inte. Bubka rev ur sig och friidrottstävlingarnas största sensation var ett faktum. Att unge Maksim Tarasov, EUN, tog titeln på 5,80 överskuggades av Bubkas favoritfall.

Spelens mest guldtyngde deltagare blev gymnasten Vitalij Sjtjebo, EUN, med sex guld. Damngymnastiken hade för första gången inte någon självskriven drottning eller kanske rättare sagt en prinsessa. För det talades och skrevs mycket om barngymnastik. Många tvivlade på att de små flickor som uppträdde med hisnande uppvisningar verkligen var 17 år som det stod i mångas papper. De såg ut att vara betydligt yngre.

För svensk del blev OS godkänt. Totalt hamnade Sverige på 19:e plats i nationsstriden, placeringen bättre än fyra år tidigare. Men framför allt det blev en guldmedalj.

Lång guldväntan

Waldners väg till OS-guld bar en mästares signatur. På de sju matcherna förlorade han bara ett set. Totalt 21-1 i set säger en hel del om hans suveränitet i en sport som kineserna annars dominerade under spelen i Barcelona.

Äntligen hade Sverige fått ett OS-guld igen. Det hade dröjt 2917 dagar. Så länge hade det gått sedan Sverige tog OS-guld senast genom kanottjeerna i Los Angeles.

Sverige hade guldkänning i ytterligare grenar med de sju silver som bärgades.

I simning var Anders Holmertz var bara 14 hundradelar från guldet på 200 meter fritt efter att ha haft ledningen i över tre fjärdedelar av loppet. Segrade gjorde Jevgenij Sadovij, EUN, som också skulle stå i vägen för Holmertz på den dubbla distansen. På den distansen hade svensken aldrig tagit medalj i ett stort mästerskap. Även här ledde Anders Holmertz länge, ja, ända fram till sista längden då Sadovij och Kieren Perkins, Australien, passerade honom.

Men det skulle bli en medalj till för Holmertz.

I lagkappen över 4x200 meter fanns Sverige med i medaljsnacket och hade också den näst bästa försökstiden. I finalen simmade Holmertz den andra sträckan och förde upp Sverige från sjätte till första plats som i mål två sträckor senare slutade med silver. EUN tog ett säkert guld och Sverige kunde hålla undan för USA som för tredje gången sedan 1920 missade guldet på distansen.

Notabelt från OS-simningen i Barcelona var Tysklands enorma tillbakagång. Sammanlagt blev det 27 poäng vilket kan jämföras med 1988 då Väst- och Östtyskland tog 74 nationspoäng.

Tre kanotmedaljer

Sverige tog tre medaljer i kanot och 16 nationspoäng vilket gjorde grenen till den näst bästa efter simmarna. I K2-500 meter blev det silver genom paret Agneta Andersson/Susanne Gunnarsson. De blev i en dramatisk spurt slagna av Tyskland med futtiga elva hundradelar. I K4-500 meter blev det brons för det svenska laget. På herrsidan blev det silver på K2-1000 meter med paret Gunnar Olsson/Kalle Sundqvist. Efter att ha blivit femma på den halva distansen var förhoppningarna högt ställda på den dubbla distansen, ja, det talades faktiskt om guld. Men de fick nöja sig med silver sedan det mycket starka tyska paret Bluhm/Gutsche enkelt paddlat hem sina andra uppsättningar guldmedaljer.

I den gamla fina svenskgrenen brottning blev det silver och brons. Silver i supertungvikt genom Tomas Johansson som efter en inledande förlust var tvingad att vinna resterande matcher för att ta sig till final mot en av spelens, tillsammans med Bubka, mest givna guldmedaljörer Aleksandr Karelin.

Karelin omöjlig

I 74-kilosklassen blev det ett svenskt brons genom Torbjörn Kornbakk. I poolfinalen förlorade Kornbakk mot blivande silvermedaljören Józef Tracz, Polen, på fall. I fallet skadade Kornbakk en fot svårt men kunde trots det brottas om bronset och inte bara det utan också vinna både match och OS-brons.

Traditionen med svenska framgångar och medaljer i skytte redan i inledningen av OS höll i sig även i Barcelona. Den här gången blev det brons för Ragnar Skanåker men det hade med en enda poäng till i finalskjutningen blivit guld. Nu togs guldet av blott 16-årige vitryssen Konstantin Lukatsjik. Mellan guld och bronsmedaljörerna skiljde det en poäng men 42 i år!
I friidrottten blev det medalj igen och då naturligtvis i höjdhopp där Patrik Sjöberg tog sin tredje raka OS-medalj.

Tävlingen blev en thriller. Sjöberg klarade 2,31 i första hoppet och på 2,34 var det fem hoppare kvar. Javier Sotomayor, Kuba, gled över i första försöket medan Sjöberg och de andra tog i andra försöket.

Allt skulle avgöras på 2,37. Men det var en höjd som ingen av de fem orkade med. Några var nära, riktigt nära var i första hand Artur Partyka, Polen. Partyka fick nu dela bronset tillsammans med Forsythe, Australien, och Conway, USA, medan guldet gick till Sotomayor och silver till Sjöberg.

Sverige var representerat i två stora bollsporter - fotboll och handboll.

Guldförväntningar

I finalen, mot EUN som i princip var samma lag som i VM-finalen 1990, såg det ut som om svenskarna kopplat guldgreppet vid ställningen 14-12 och då EUN hade en man utvisad. Men Sverige klarade inte att avgöra utan EUN kunde gå fram till seger med 24-22.

I fotboll blev det kvartsfinal mot Australien för Sverige som var knappa favoriter. En bit in i den andra halvleken var det Australien som var i ledningen med 2-0. Med 30 minuter kvar kunde Sverige reducera och det var startsignalen på en enorm svensk press men något ytterligare mål blev det inte och Sverige var utslaget.