OLYMPISKT SPEL

Chamonix 1924

Vinter-OS

1924 Chamonix

Antalet nationer: 16
Antalet deltagare: 258 (247 herrar - 11 damer)
Tid: 25 januari - 5 februari
Antalet grenar: 16

Sverige har hittills sökt vinter-OS sex gånger. Den svenska önskan att få arrangera ett vinterspel har varit stor och Sverige har varit nära ett par gånger att få de hett eftertraktade vintersspelen. Därför kanske det kanske ter sig lite underligt att Sverige länge var motståndare till olympiska vinterspel. Redan i den olympiska historiens barndom talades det om att arrangera speciella vinterspel. Men Sverige och Norge var starka motståndare och de båda länderna kunde länge hålla stånd. Vid IOK-kongressen i Budapest i maj 1911 fick Viktor Balck en direkt fråga från en italiensk ledamot: "Överste Balck, Ni som är ordförande för organisationskommittén för de olympiska spelen i Stockholm nästa år, har Ni också tänkt på att utarbeta ett vinterprogram?". Balck hade inte väntat sig frågan och Balck tvekande en aning innan han besvarade frågan: "Ett olympiskt vinterprogram kommer inte ifråga. Nordiska Spelen är redan fastställda för år 1913". Med det svaret räknade Balck med att frågan var utagerad men så var inte fallet eftersom italienaren då i stället föreslog att de Nordiska Spelen 1913 skulle bli olympiska vinterspel.

Livlig debatt

Det italienska förslaget väckte sensation och debatten blev minst sagt livlig på kongressen. Balck och Clarence von Rosen, de två svenska IOK-ledamöterna, försvarade med alla argument de kunde komma på de Nordiska Spelen. De ville för allt i världen inte att de skulle bli olympiska. Diskussionen var så livlig att man inte kunde gå till beslut förrän dagen därpå och då avskrev IOK tanken på att Nordiska Spelen skulle bli den olympiska vinterdelen av spelen i Stockholm 1912. Vad var då Nordiska Spelen för något? Jo, de anordnades första gången 1901 på initiativ av Balck. Spelen var hans egen idé och han vårdade sin baby ömt och ville inte att det olympiska skulle ta över. Spelen, de nordiska således, arrangerades fram till 1926 vart fjärde år i Stockholm. Det var ett omfattande tävlingsprogram betydligt bredare än dagens vinter-OS med bland annat skidor, skridsko, ishockey, kälkåkning, bandy, curling, isjaktsegling, skidorientering sparkstötting, och bilkörning på isbana. Det norska motståndet berodde inte på några egna spel utan berodde mest på att man ansåg sig ha mer eller mindre ensamrätt till skididrotten som man ansåg var en norsk uppfinning. Dessutom hade man en skridskoarena, Frogner Stadion, och de behövde inte heller några olympiska lekar i andra länder som dessutom skulle avgöras på udda tider.

Håll tassarna borta

Nej, det där med vinteridrott var något som hörde norden till och andra länder skulle hålla tassarna borta var den svensk-norska ståndpunkten. Finland höll sig strikt neutralt i frågan. Taktiken höll fram till 1921 och IOK:s 20:e kongress i Lausanne. På förslag från Frankrike, Schweiz och Kanada föreslogs att man i Frankrike, som skulle arrangera sommarspelen 1924, skulle anordna en "vintersportvecka". Sverige och Norge protesterade naturligtvis och argumenten var de vanliga. Att anordna vintersporttävlingar var en exklusiv rättighet för de nordiska länderna och man hade ju redan Nordiska Spelen och tävlingarna i Holmenkollen. Den här gången räckte inte de svensk-norska protesterna. IOK beslöt att man skulle anordna en vintersportvecka och 1923 skrevs kontrakt mellan den franska olympiska kommittén och Chamonix. Nu var den nordiska motståndsvallen bruten även om man försökte motarbeta "vintersportveckan" på alla vis. I samband med IOK-kongressen i Rom 1923 begärde den svenske IOK-ledamoten J Sigfrid Edström att veckan i Chamonix inte skulle få betraktas som en integrerad del av spelen i Paris och att priser och diplom skulle vara annorlunda jämfört med de i Paris. Men de som deltog i "vintersportveckan" i Chamonix 1924 visste inte då att de var med i det första vinterolympiska spelen. Det var först vid IOK-kongressen i Lissabon 1926 som man i efterhand beslöt att kalla veckan i Chamonix för de första Olympiska Vinterspelen.

Motståndet bortblåst

Den här gången var allt motstånd från Sverige och Norge som bortblåst. Röstsiffrorna blev 21-2 och de två motståndarna kom från Holland. I och med detta dog Nordiska Spelen och de så kallade "Rendez-vous-Races" på skidor bidrog ytterligare till att förpassa Balcks Nordiska Spel till historieböckerna. "Rendes-vous-Races" var föregångare till skidornas egna världsmästerskap. Om inte Viktor Balck försvarat sina Nordiska Spel så hårt hade Sverige redan stått som värd för ett vinter-OS och då kanske redan 1912! Nu vet vi ju alla att det redan före spelen i Chamonix förekom vinteridrotter på det olympiska programmet. Här följer en bakgrund och förklaring till det. Redan 1894 i samband med att man beslutade att rekonstruera de antika olympiska spelen diskuterade man vilka grenar som skulle ingå i det olympiska programmet. En av grenarna som man då nämnde var hastighetsåkning på skridsko. Skridsko var då en enda vintersportgren som genomförde egna internationella tävlingar. ISU, det internationella skridskoförbundet, bildades 1892 men man hade redan före bildandet arrangerat ett inofficiellt världsmästerskap. Så skridskon hade redan då en stark ställning men det var koståkningsdelen som blev den mest intressanta för de tidiga arrangörerna. Redan i Paris 1900 skulle konståkningen finnas med men av någon fortfarande okänd anledning kom några tävlingar aldrig till stånd. Först åtta år senare i London fanns konståkningen med på det olympiska sommarprogrammet. London kunde erbjuda ett stort ispalats, Prince´s Skating Club Rink, där konståkningen avgjordes.

Svensk succé

För svensk del blev dessa tävlingar en enorm succé. Ulrich Salchow, 31-årig danskfödd stockholmare, vann före sina två landsmän Richard Johansson och Per Thorén. Salchow var konståkningens megastjärna vid den tiden och tog tio VM-titlar. Efter London skulle det dröja tolv år fram till spelen i Antwerpen 1920 innan några vintergrenar stod på programmet. Förklaringen till det är enkel då Balck ju vägrade att ha med några vintergrenar i Stockholm och spelen 1916, som skulle gått i Berlin, blev inställda på grund av första världskriget. I Antwerpen fanns naturligtvis konståkningen med liksom ishockey. I Antwerpens ispalats blev det stora svenska ramgångar i konståkning. Salchow , nu 42 år, fanns fortfarande med men kunde inte konkurrera om medaljerna eftersom han var skadad. Det blev ändå guld till Sverige på herrsidan genom Salchows arvtagare Gillis Grafström som vann överlägset. På damsidan blev det guld och silver till Sverige genom Magda Julin och Svea Norén. Damtävlingen saknade inte poänger. Den norske domaren var minst sagt enögd i sin bedömning. Han hade de två norska deltagarinnorna som etta och tvåa medan samtliga andra domare hade placerat dem på de två sista platserna. Vintergrenarna i Antwerpen avgjordes i slutet av april medan sommargrenarna avgjordes under perioden juni-september. Spelen var med andra ord sagt en aning utdragna. 1920 var ishockey inte känt i Sverige. Trots det skickade Sverige ett lag till Antwerpen vilket berodde på att sedan länge spelat bandy i Sverige och då trodde man att man också kunde lära sig ishockey. Det visade sig också vara rätt eftersom de svenska bandyspelarna i sin första ishockeymatch slog Belgien med 8-0. I den andra matchen blev det seger mot Frankrike med 4-0 och därmed var Sverige klart för final mot Kanada. Där blev det storstryk med 12-1. Det innebar inte att Sverige automatiskt fick silver utan med de lite annorlunda regler som då gällde blev det i stället en silvermatch mot USA som vann med 7-0. Då var väl bronset klart? Nej då, för att spela en match om bronset var Sverige tvingat att först möta Schweiz, seger 4-0, för att sedan i en bronsmatch möta Tjeckoslovakien som kunde besegras med 1-0. Så, efter en lång och krokig väg, blev de svenska bandyspelarna bronsmedaljörer i ishockey.

De första "riktiga" spelen

Det första riktiga vinter-OS invigdes en 24 januari på Rådhuslplatsen i Chamonix. Visserligen visste inga av de närvarande att de var med om ett historiskt ögonblick det var ju först två år senare som IOK beslöt att göra "vintersportveckan" i Chamonix till de första officiella vinterspelen. 17 länder med totalt 294 tävlande fanns på plats. De tidigare så hårda motståndarna till spelen, Sverige och Norge, var med. Allt var inte färdigt i den lilla alpbyn. Isstadion och den svenkdesignade hoppbacken hade inte hunnit bli riktigt färdiga. Spelen uppmärksammades också mycket i media vilket innebar att vinteridrotten fick en rejäl skjuts framåt och då främst i mellaneuropa. Norden dominerade tävlingarna. Norge tog hand om skidorna, Finland om skridskon och Sverige genom Gillis Grafström herrarnas konståkning. Curling fanns också med på programmet, dock utanför det ordinarie programmet, och här blev det silver för det svenska laget. Först 2009 ändrade sig IOK och ändrade curlingen från demonstrationssport till en fullvärdig OS-gren. Kanada tog ett hårt och stadigt grepp om ishockey och vann finalen mot USA med 6-1. Detta sedan de slagit Schweiz med 33-0, Tjeckoslovakien med 30-0 och Sverige med 22-0. Sverige hade svårt att hävda sig på skidsidan. Redan i Chamonix kan man tala om materialsport. De norska skidåkarna körde på korta skidor med en ny typ av bindningar som höll foten på plats och tillät svängar. Svenskarna hade visserligen korta skidor men lösa läderbindningar utan tåjärn och näbbskor av filt med tunn sula i stället för tjocka läderkängor. Med den utrustningen var de chanslösa. När spelen i Chamonix skulle utvärderas var IOK-ledamöternas omdömen mycket positiva. Till och med de båda svenskarna, J Sigfrid Edström och Clarence von Rosen, som varit motståndare till dem hade nu ändrat ståndpunkt och ställde sig bakom förslaget om att spelen skulle återkomma vart fjärde år.

Edström fick nej

Edström kunde också tänka sig att gå ett steg till då han föreslog att spelen skulle ersätta både världsmästerskap och europamästerskap. Men där sade de internationella specialförbunden nej, de ville behålla sina egna mästerskap och inte lägga allt i IOK:s händer. Om de svenska och norska insatserna för att få till stånd olympiska vinterspel var minst sagt återhållsamma var den franske markisen Polignacs insats mer aktiv. Utan honom hade det troligen dröjt innan vinter-OS slagit igenom. Polignac föreslog ett år efter spelen i Chamonix att sommar- och vinterspelen skulle följas åt och gå i samma land om det var möjligt. Den tanken visade sig vara svår att följa. Redan till spelen 1928 fick IOK gå ifrån den och faktum är att det bara vid tre tillfällen arrangerats sommar- och vinterspel i samma land - 1924 i Frankrike, 1932 i USA och 1936 i Tyskland.