London 1948

• Deltagande nationer: 59
• Aktiva: 4099 (3714 herrar - 385 damer)
• Tid: 29 juli-14 augusti
• Antalet grenar: 136

Vi har ju redan berört en del av SOK:s förberedelser inför spelen i London. (Se fakta om perioden 1937-48) Lite mer om detta senare.

Krigsåren hade slagit hårt mot den europeiska idrotten. Rudolf Harbig, Tyskland, slog världsrekordet på både 400 och 800 meter men fick aldrig chansen att visa upp sig på ett OS. Han stupade under kriget. Gunder Hägg fick inte heller det liksom han arge konkurrent och kompis Arne Andersson. Men Gunder gjorde ändå succé i USA och trollband svenska folket under kriget med sina världsrekordlopp.

London hade fortfarande inte hämtat sig från kriget vilket innebar att någon riktigt OS-by blev det inte tal om. De aktiva inkvarterades i stället på 13 olika ställen runt London i militärförläggningar om man inte valde att själva boka rum ute på stan.

En del ansåg att spelen "drunknade" i storstaden London. Att det dessutom pågick en cricketmatch mellan England och Australien som tilldrog sig stort inhemskt massmedialt och publikt intresse fick de tillresta att höja en aning på ögonbrynen.

Den svenska truppen bodde i Richmond Park med ytterligare 15 nationer. Förläggningen delades med övriga nordiska länder och ett antal latinska.

Rekorddeltagande

Då kunde man ur svensk synpunkt summera ett mycket lyckosamt OS. Sverige kom tvåa i nationstävlingen efter suveräna USA och tog totalt 45 medaljer, 16 guld, elva silver och 17 brons exklusive konsttävlingarna som fortfarande hängde med. De stora svenska framgångarna måste ses ur den synvinkeln att den svenska idrotten inte lidit på samma sätt som många av konkurrentländerna som ännu inte återhämtat sig helt från det förödande andra världskriget.
78 000 personer var samlade till invigningen i Empire Wembley Stadium och det var med stora förväntningar som publiken efter tolv års väntan på ett OS samlades.

Den svenska truppen gjorde tyvärr inget större väsen av sig vid inmarschen sedan ledningen gett många ledigt för att de i stället skulle kunna koncentrera sig på själva tävlandet.
Det visade sig med facit i handen vara ett riktigt beslut.

Många svenska hjältar

Gert Fredriksson debuterade på OS med att ta två guld. Det var starten på en lysande olympisk karriär. Totalt skulle det bli sex OS-guld, ett silver och brons, under fyra Olympiska spel.
Gert Fredriksson spurt när han vann 1000 meter beskrevs som "...sedan var det som alla de övriga gått på grund och bara Gert Fredriksson fortsatte". Den som stod för denna måleriska beskrivning var Göteborgs-Postens utsände Åke Hall.

På huvudarenan Wembley Stadium tog Sverige tre guld vilket fick den stora svenska skaran supportrar att sjunga nationalsången som aldrig förr. Förundrade engelsmän måste ha trott att vi var en sjungande nation av yppersta klass och i en engelsk tidskrift kunde man läsa:
"Varje gång sjungen med stolthet och allvarlig inlevelse av nordborna är olympiadens mest fascinerande ljudsensation".

Överlägsen Ljunggren

Det första guldet tog trestegshopparen Arne Åhman med ett hopp på 15,40 - fyra centimeter före australiensaren Avery. Arne hoppade först eftersom hans namn började på "A" och redan det första hoppet blev guldhoppet för Arne.

Löpningens blå band - 1500 meter - vanns av Henry Eriksson. Någon av de tre svenskarna i finalfältet var tippad som segrare och det skulle utbryta nationalsorg hemma i Sverige om inte någon av de uppskrivna svenskarna skulle ta hem loppet.

Förutsättningarna var kanske inte de allra bästa med dyblöta tunga banor.

När kilometern passerades hade svenskarna fått nog och Eriksson, Lennart Strand och Gösta "Sågmyra" Bergkvist ökade tempot och svepte förbi fältet. Vid utgången av den sista kurvan försökte Strand passera Henry Eriksson men kom aldrig närmare än jämsides med sin rival och kompis. Guld och silver till Sverige medan "Sågmyra" slutade på femte plats.

Nationens ära var räddad och en liknande triumf i den mest prestigefyllda friidrottsgrenen lär bli svår att upprepa.

Snäppet bättre

Även i det här loppet bjöds det på tunga banor vilket de som inte disponerade loppet lika väl som de tre svenskarna bittert fick erfara.

Erik Elmsäter var den som i första hand höll ett malande högt tempo som knäckte den ena konkurrenten efter den andra. Europamästaren från 1946, fransmannen Pujazzon, var det största hotet men när det var två varv kvar hade han fått nog och tvingades dödstrött att bryta.
På det sista hindret satte Tore Sjöstrand in en raketspurt som inte Elmsäter kunde svara på och längre bak i fältet var det också dramatiskt. Den tredje svensken, Göte Hagström, låg på femte plats när klockan ringde för det sista varvet och verkade inte ha något med bronsmedaljstriden att göra. Trea låg finnen Siltaloppi och fyra var fransmannen Cuyodo.

Vid vattengraven i sista kurvan stupade Siltaloppi och det verkade ge extra krafter åt Hagström som i ett svep tog in 30 meter på fransmannen och mitt på upploppet var han jämsides och sedan förbi finnen. Än en gång fanns det anledning för den stora svenska delen av publiken att jubla.

Brottarna som vanligt

Den sjätte augusti måste gå till historien som Sveriges mest framgångsrika dag i den olympiska historien.

Först blev det guld och silver på 1500 meter på Wembley Stadium och sedan i Empress Hall där de åtta brottningsfinalerna avgjordes i grerkisk-romersk stil fortsatte medaljregnet med fem guld och två silver.

Många är historierna bakom de svenska brottargulden och här är några bakom gulden:
I bantamvikt hade Kurt Pettersen den nästan omöjliga uppgiften att slå Ali Hassan, Egypten. Hassan skulle enligt alla dåtidens experter lätt vinna klassen men fick se sig slagen av svensken med 3-0.

I lättvikt gjorde Gustaf Freij rent hus i klassen och han som inte ens tagit ett svenskt mästerskap före OS.

I weltervikt var det bragdstämpel över Gösta Anderssons guld. Trots ett djupt jack i pannan varifrån blodet forsade ned lyckades han stå emot sin ungerske finalmotståndare och vinna med 3-0.

I finalen i mellanvikt mötte Axel Grönberg Taifur från Turkiet. Grönberg var så slut efter matchen att han tvingades bäras ut till omklädningsrummet. Att möta brottarna från Turkiet var en pärs på den tiden. De vägde in i klassen hårt nedbantade men när det nalkades final var de ett antal kilo tyngre än i början av turneringen.

I lätt tungvikt hade Karl-Erik Eriksson på förhand nästan räknats ut. Han hade en lottning som ingen trodde skulle bära fram till ett guld.

Det kunde ha blivit två guld till men Tor Nilsson i tungvikt och Olle Anderberg förlorade båda på omdiskuterade fall mot sina turkiska finalmotståndare.

Klassisk fotbollstriumf

Sverige använde sig endast av tolv spelare under turneringens fyra matcher som kröntes av finalseger mot Jugoslavien med 3-1. En final som var mycket tuff på den tunga och blöta planen. Men svenskarna lyckades trots en hård press från Jugoslavien i andra halvlek stå emot och säkra guldet.

Nästan samtliga spelare i det svenska guldlaget fick efter spelen anbud från proffslag i Spanien och Italien och därmed var den första svenska stora utvandringen till proffslivet i Europa ett faktum.

Nisse Lidholm, Gunnar Gren, Gunnar Nordahl, Henry "Garvis" Carlsson är bara några av spelarna som sedan gjorde succé i Europa.

Holländska stal rubrikerna

Uppmärksammad blev också amerikanen Harrison Dillard. Han dominerade totalt 100 meter häck och hade före de amerikanska uttagningarna vunnit 80 tävlingar i följd och var storfavorit till guldet. Men i uttagningstävlingarna till OS rev han fyra häckar och blev diskad men kvalade in på 100 meter i stället som han vann sensationellt. Men Dillard nöjde sig inte med den här medaljen det var ju i favoritgrenen som han ville ta OS-guld vilket gjorde att han fortsatte fyra år till och till slut kunde han som "veteran" ta sitt guld i Helsingfors fyra år senare.