Nagano 1998

 
Spelen i Nagano skulle bli lika trista, ja faktiskt ännu sämre än de i Lillehammer för fyra år sedan. Den svenska medaljskörden stannade vid tre - två silver och ett brons. Efterdyningarna till spelen i Nagano hade dock det goda med sig att det från många håll krävdes resurser till en rejäl uppryckning. Dåvarande idrottsministern Leif Blomberg, som avled kort efter spelen, var med på noterna liksom stora delar av det svenska näringslivet.

Efter Nagano-spelen kunde SOK tillsammans med näringslivet i form av Olympialaget och regeringen skjuta till 20 miljoner kronor per år i en satsning på talangerna inom svensk idrott. Det var ett dystert spel. Inte ens de minst sagt omskrivna ishockeyproffsen från NHL kunde sprida glädje. Respass i kvartsfinalen mot Finland var snudd på fiasko! Här följer nu en kort genomgång idrott för idrott. I  rodel gjorde det svenska paret Bengt Walden och Anders Söderberg en nästan godkänd insats med en tolfteplats efter ett mindre lyckat första åk.

I curling som nu för första gången fanns med på det "riktiga" programmet fanns det förhoppningar om svenska medaljer både på herr- och damsidan. Bara ett av lagen lyckades och det var lag Elisabet Gustafson.

I brist på svenska framgångar blev curlingdamernas matcher höjdpunkter i de svenska TV-sändningarna.  

I semifinalen möttes Sverige och Danmark.
Svenskorna hade ledningen med 2-1 efter tre omgångar men de följande fyra förlorades med 0-6 och matchen var naturligtvis förlorad. Till slut vann Danmark med 7-5 men danskorna förlorade sedan finalen mot Kanada men faktum var att Danmark hade tagit sin första olympiska vintermedalj.

I bronsmatchen mot Storbritannien avgjorde svenskorna med en fyra i den sjunde omgången. Det spelet som svenskorna presterade i den matchen hade säkert räckt långt i en final också. På herrsidan fanns det också hopp om medalj. Men här fick lag Peja Lindholm inte till det. Laget var regerande världsmästare och ansågs ha en bra chans att ta sig till final mot favoriterna från Kanada. För att nå slutspel tvingades laget till en avgörande match mot USA. En match som förlorades på en del slarv i den fjärde omgången då USA kunde ta en trea och då försvann drömmarna om semifinal och medaljchans.

Ishockeyturneringen skulle bli tidernas turnering. För första gången var NHL-proffsen med. Bossarna i NHL hade tydligen, om än motvilligt, fattat att en OS-turnering var ganska bra PR för ishockeyn. Stora förväntningar fanns på det stjärnspäckade svenska laget. Historien om backen Ulf Samuelssons dubbla medborgarskap skapade minst sagt oro i den svenska truppen.

Samuelsson skickades hem men det skulle naturligtvis inte spela någon roll för dessa helproffs. Men kvartsfinalen mot Finland blev en rejäl flopp. Tre Kronor spelade utan självförtroende och svenskarna första riktiga målchans kom inte förrän i slutminuten av den andra perioden men då kunde Finlands i Luleå spelande målvakt Myllys rädda. Efter drygt tolv minuter i slutperioden har Finland ledningen med 2-0 och det svenska laget såg inte ut som "tidernas bästa Tre Kronor". När det var tolv sekunder kvar kunde Peter Forsberg reducera till 1-2 men något under skedde inte denna gång. Det blev en snöplig och tidig sorti för Tre Kronor.

Nu kunde ett "hemvävt" Tjeckien vinna turneringen. Laget bestod av hälften spelare från europeiska lag och resterande från NHL. Förbundskaptenen Ivan Hlinka var bestämd på en punkt - en plats i ett NHL-lag skulle inte ge en automatisk plats i OS-laget. Taktiken lyckades och finalen vanns med 1-0 över Ryssland. Damishockey gjorde debut denna gång på OS-programmet. En alltför tidig debut ansåg många då kvaliteten var alldeles för ojämn på lagen. Sverige hade hopp om en bronspeng men det hoppet grusades i ett tidigt skede.

Svenskorna vann en match, mot värdnationen Japan, och slutade femma av sex lag. De två giganterna USA och Kanada gjorde upp om guldet i en mycket bra match som USA kunde vinna med 3-1. På längdsidan var det rena rama sjuklägret på svenskhotellet i hakuba där skidtävlingarna avgjorde. En efter en föll de svenskarna offer för ett elakartat japanskt influensavirus.

För det mesta handlade laguttagningarna om hur många som var friska. På herrarnas millopp kom bara två svenskar till start. Ett lopp som i regnet vanns av Björn Dählie. De svenska placeringarna: 25 och 56! Jaktstarten vanns av Tomas Alsgaard som hade 24 sekunder att ta in på Björn Dählie. Efter sju kilometer var försprånget inhämtat. Fram till upploppet vilade sig Alsgaard bakom Dählie för att då slå till och vinna en spurtseger.

Niklas Jonsson gjorde här ett mycket bra lopp. Han avancerade från sin 25:e startposition till en tionde plats.

Tremilen blev en tuff tävling i ett häftigt snöfall. Finlands Mika Myllylä visade sig vara starkast och tog landets första skidguld sedan 1964. Sverige kunde inte mönstra fullt lag. Bäst åkte Per Elofsson, som gjorde OS-debut, med en tionde plats. Per skulle egentligen inte varit med men fick hoppa in. Han var ju frisk i varje fall.

I stafetten blev Sverige fyra tio sekunder bakom Finland som tog bronset. Guldet? Ja, det tog Norge. På damsidan svarade Antonina Ordina för den bästa insatsen med en elfteplats på tremilen. I stafetten fick Sverige låna skidskytten Magdalena Forsberg för att få fullt lag! Avslutningsdagen i Nagano var vikt åt herrarnas femmil. Här fanns det vissa svenska förhoppningar efter allt sjukelände.

Niklas Jonsson hade ju visat att hans form var på gång. Niklas öppnade starkt och hade redan eter två kilometer åkt tolv sekunder snabbare än Björn Dählie som startade halvminuten bakom. Men bäst av alla åkte Christian Hoffman, Österrike. Efter 21 kilometer hade Dählie hunnit upp Niklas Jonsson. Men Niklas hade inga problem med att ta rygg på norrmannen. I det här läget ledde Hoffman med 32 sekunder före Dählie och då dryga minuten före Niklas Jonsson. Med sju kilometer kvar hade Hoffman gjort sitt. Han släpade sig fram i spåret och nu stod striden mellan Dählie och Jonsson. En dramatisk strid blev det. När det var två kilometer kvar av loppet ryckte Niklas Jonsson och det var inget snack om saken vem som var piggast - Niklas Jonsson. När Niklas åkte i mål kunde man skymta Dählie inne på stadion. Då var marginalen 16 sekunder till Dählies fördel men det var en trött och sliten Dählie. Skulle sekunderna räcka för hans del?

Ja, men med bara åtta sekunders marginal kunde han slå Niklas Jonsson. Men Niklas silver var en härlig avslutning på ett annat så katastrofalt svenskt längd-OS. De alpina tävlingarna drabbades som många befarat av vädrets makter. Många av tävlingarna blev chansartade.

För svensk del fanns det stora förväntningar på damerna i första hand Ylva Nowén hade ju imponerat i världscupen tidigare under säsongen med fyra raka segrar i slalom. Pernilla Wiberg fanns ju också med. I slalom åkte Pernilla ut i ett tidigt skede och Ylva Nowén var knappt tre sekunder efter täten i det första åket och alla medaljdrömmar var naturligtvis bortblåsta.

I storslalom svarade Anna Ottosson för en fin insats med en sjunde plats.

Pernilla Wibergs stora mål denna säsong var det olympiska störtloppet. Det var det hon fokuserade allt på. Och denna enorma tävlingsmänniska lyckades igen. Pernilla kunde ta silver slagen med bara 29 hundradelar av Katja Seizinger, Tyskland.

Bara fyra timmar efter störtloppet var det dags igen för Pernilla. Nu gällde det kombinationen och det handlade om Wiberg och Seizinger igen. Denna gång slog tyskan Pernilla med 34 hundradelar med det var stor fördel Pernilla inför den följande dagens slalom. Men Pernillas gulddrömmar försvann då hon fastnade i en käpp i en relativt enkel del av banan.

På herrsidan svarade Patrik Järbyn för två fina prestationer. Sexa i super-G och tia i störtlopp gav honom en klart godkänd OS-insats. I Puckelpist var det Jesper Rönnbäck som fick godkänt med en sjätte plats.

Snowboard gjorde OS-debut och det var nog många som ställde sig lite undrande till denna gren. Snowboardsåkarnas livsstil var ju kanske inte något som alla ställde sig bakom. Sporten hade ju under några år vuxit lavinartat och blivit en popsport med sina egna hyllade stjärnor som sällan var kända inom den breda idrottspubliken.

Många åkare ville inte heller ställa upp i OS. De sade att "själen" skulle försvinna i grenen när den kom på OS-programmet. Men de svenska åkarna visade en alltigenom proffsig attityd. Bäst klarade sig Jenny Jonsson med en sjunde plats i halfpipe. I skidskytte ställdes stora förhoppningar till Magdalena Forsberg. Men hon lyckades inte i sitt första stora mästerskap. På 7,5 kilometer försvann medaljhoppet i den stående skjutningen med tre bom. På 15 kilometer inledde Magdalena bra både med skytte och åkning. Men när skyttet inte fungerade föll Magdalena från sin topposition och slutade på 14:e plats.