- Antalet nationer: 30
- Antalet deltagare: 694 (585 herrar - 109 damer)
- Tid: 14 februari - 25 februari
- Antalet grenar: 22
Förväntningarna var stora på den svenska vintertruppen efter de stora framgångarna i St Moritz. Men de höga förväntningarna infriades inte och det var en stukad trupp som lämnade Oslo. Sverige vann poängligan i St Moritz men i Oslo-spelen fick Sverige nöja sig med att komma på en beskedlig sjätte plats efter suveräna hemmanationen Norge. Norge dominerade fullständigt inför en entusiastisk hemmapublik och vann nationsstriden med 104,25 poäng före USA på 77,5. Sverige skrapade bara ihop 29,5 poäng och det var främst i längdskidor som Sverige gjorde ett uselt vinter-OS. Här fick de svenska åkarna 14 poäng vilket kan jämföras med Finlands 59 och Norges 50,5. En ljusglimt under spelen var ishockeylaget som fick utstå kritik i St Moritz men nu kom tillbaka och knep en bronsmedalj. Men tittar vi lite närmare på de svenska förutsättningarna inför spelen i Oslo speglade poäng- och medaljskörden den dåvarande svenska standarden.
Generationsväxling
Idrottsligt sett var Sverige inne i en generationsväxling på vintersidan vilket många av optimisterna hade glömt i sina höga förhoppningar på svenska framgångar. Men spelen i Oslo var också ett vinter-OS som präglades av en härlig folkfest och en organisatorisk norsk fullträff och ett nästan perfekt väder även om det några gånger såg kritiskt ut. En notering i kanten från spelen var att den svenska pressen hade kommit överrens om att inte börja skriva om spelen förrän fyra dagar före invigningen. Man ville koma bort från "utskrivandet" av spelen som var fallet före St Moritz då förhandskrivandet pågick i veckor. I Olympiaboken skriver Bengt Ahlbom, legendarisk sportjournalist, att förhandskriveriet från St Moritz "lever i friskt och kusligt minne". Till Oslo kom Sverige som en stormakt i längdskidor men åkte därifrån som en tilltufsad nation med en enda bronsmedalj, i stafett, i utdelning. Den ende som lyckades komma ifrån spelen med äran i behåll var Nils Karlsson, "Mora-Nisse", som klämde sig in på poängplats på 18 km och 50 km. De riktigt insatta experterna hade redan tidigt förvarnat om att den svenska dominansen från 1948 inte skulle kunna upprepas i Oslo. Säsongen före OS visade att i första hand Finland och Norge skulle dominera spelen vilket också skedde. De svenska veteranerna fick på inledningsdistansen, 18 km, en fingervisning om den nya världen. "Mora-Nisse" slet sig till en femteplats efter sensationssegraren, hemmasonen, Hallgeir Brenden. . Femmilen skulle bli en svensk revanschdistans men i det svåra vallningsföret var det än en gång bara "Mora-Nisse" som kunde vara med i tätstriden med en sjätteplats. Att de svenska veteranerna skulle ta medalj i stafetten var närmast en självklarhet men de kunde inte göra något åt suveräna Finland och Norge.Olympisk debut
Damerna gjorde i Oslo sin olympiska debut i längdspåren med distansen 10 km. Sverige hade i Märta Norberg ett medaljhopp men fick se sig hamna utanför prispallen bara tre sekunder från bronset. Avslutningsdagens backtävling blev en grandios manifestation av hemmanationen. Inför över 140 000 åskådare klarade de norska hopparna trycket och tog hem både guld- och silvermedaljerna plus femte- och sjätteplatserna. Sverige som således inte varit framgångsrika i längdspåren fick lite plåster på såren då Kalle Holmström från Kiruna knep bronset. I utförsgrenarna hade de svenska åkarna inte några stora förväntningar på sig till skillnad från sina längdkollegor. Medalj var det inget snack om och tipsen gick snarare i den riktningen att ingen av åkarna skulle kunna komma bland de tio främsta. Men den svenska utdelningen blev bättre än väntat även om det inte blev några medaljer. Jämten Stig Sollander tog en femte plats i slalom och kom sexa i storslalom. I störtlopp satsade Sollander tufft men körde ur. Skridskon dominerades av hemmafavoriten "Hjallis" Andersen som tog guld på 1500 m, 5000 m och 10 000 meter inför en både sakkunnig, sportslig och entusiastisk Bislet-publik. På milen tog Carl-Erik Asplund brons - ett mycket välförtjänt sådant efter en minst sagt motig säsong. Bob var ingen sport som varit förknippade med svensk idrott. Ett förbund bildades så sent som 1949 av några entusiaster och tre år senare var det dags för OS-debut trots avsaknad av en egen bana i Sverige. Debuten blev sensationellt stark med en poängplats i fyrmansbob och ytterligare ett par fina placeringar. Ishockeyturneringen i Oslo blev en fullträff. Allt bråk mellan rivaliserande förbund som föregick spelen i St Moritz var som bortblåsta, domarna skötte sitt jobb nästan perfekt vilket inte var fallet 1948 och dessutom kunde arrangerande Norge bjuda på en storslagen ny arena - Jordal Amfi. Nio nationer fanns på plats och genomförde turneringen på tio dagar. Tufft med åtta matcher under den korta tiden. För Tre Kronor och Tjeckoslovakiens del blev det dessutom en nionde match för att skilja de båda lagen åt i kampen om bronset.Förväntningar på Tre Kronor
Visst fanns det förväntningar på Tre Kronor och framför allt då att laget skulle prestera betydligt bättre än fyra år tidigare då det bara blev en femte plats. Tre Kronor vann sina inledande matcher enkelt, bland annat 9-2 mot "blåbärsnationen" Finland (!), men utan att övertyga. Kvar att möta var USA, Kanada och Schweiz och som dessa lag spelat var det realistiskt att Tre Kronor skulle som bäst kunna ta en fjärde plats före Schweiz. Den andra halvan av turneringen inleddes med match mot USA som var favoriter. Men svenskarnas kyla rådde USA-spelarna inte på utan Tre Kronor kunde efter en taktiskt väl genomförd match vinna med 4-2 och då fanns medaljer inom räckhåll. Mot guldfavorieterna Kanada ansågs svenskarna vara chanslösa men Tre Kronor tog ledningen inför ett fullsatt Jordal Amfi med 2-0. Kanada kunde kvittera och resultatet stod sig tills det bara var 20 sekunder kvar då Kanada kunde göra 3-2. Oavgjort hade bäddat för svenska silvermedaljer. Mot Schweiz vann Tre Kronor säkert med 5-2 och utgångsläget inför OS-tävlingarnas sista dag och matchen mot Tjeckoslovakien var gynnsamt för Tre Kronor. Det som behövdes var "bara" att Kanada skulle ta en väntad seger mot USA för att silvret skulle bli svenskt och att svenskarna inte förlorade med mer än 3-0. Men Tjeckoslovakien kunde vinna med 4-0 mot ett håglöst Tre Kronor och silverchansen var definitivt borta eftersom Kanada och USA spelade oavgjort 3-3. Det oavgjorda resultatet i det interna transatlantiska mötet var ett önskeresultat för USA som därmed kunde ta OS-silvret. Tre Kronor och Tjeckoslovakien hamnade på samma poäng och målskillnad och för att avgöra var OS-brons och även för den delen EM-titeln skulle hamna tvingades man till en omspelsmatch. Tjeckoslovakien tog snabbt ledningen i omspelsmatchem med 3-0 och bronset såg ut att gå ur Tre Kronors händer. Men svenskarna kämpade sig in i matchen och med fyra svenska mål i slutperioden kunde OS-bronset och EM-titeln bärgas. Men i svensk press och även inom ishockeyvärlden snackades det länge om att matchen Kanada-USA, 3-3, var en synnerligen lugn och fridfull match som lämnade en fadd eftersmak efter sig. Oavgjort innebar ju att USA kunde ta silvret före redan guldklara Kanada.
