OLYMPISKT SPEL

Sapporo 1972

Vinter-OS

Antalet nationer: 35
Antalet deltagare: 1006 (800 herrar - 206 damer)
Tid: 3 februari - 13 februari
Antalet grenar: 35

Spelen i japanska Sapporo blev ur svensk idrottslig synvinkel en rejäl flop. Aldrig tidigare hade Sverige hamnat så långt ned i nationsstriden. Sverige hamnade på elfte plats och det var naturligtvis en minst sagt stor besvikelse för en nation som fram till 1972 alltid varit med i toppen och slagits. Bara tolv år tidigare hade Sverige kommit tvåa efter Sovjetunionen. Den svenska medaljskörden blev klen med ett enda guld (Sven-Åke Lundbäck, skidor), ett silver (Hasse Börjes, skridsko) och två bronsmedaljer (Göran Claesson, skridsko, och Lars-Göran Arwidsson, skidskytte). Sverige fick se sig slaget av nationer som Schweiz, Holland, Italien, Västtyskland och Finland. I dag har vi vant oss vid det i olympiska vintersammanhang men 1972 var det en obehaglig överraskning för det svenska folket. Spelen i Sapporo visade att konkurrensen ökat och breddats i alla olympiska grenar utom egentligen i ishockey där toppnationerna fortfarande var desamma. I sin krönika i Olympiaboken skriver Sven "Plex" Petersson att Sverige bör kraftsamla sin resurser i framtiden och rikta in sig på grenar där vi verkligen har chansen att ta medalj och utesluta deltagande bara för deltagandets skull. Visst känner vi igen dessa krav än i dag! Sapporo hade pumpat in miljard efter miljard av japanske yen för att ställa till med den olympiska vinterfesten 1972. Nära fyra miljarder kronor investerade den japanska staten, ön Hokaido och staden Sapporo i anläggningar och infrastruktur. Invånarna i Sapporo stod enade bakom spelen. Man ansåg att staden Sapporo nu äntligen kom byggt ifatt sig och fått en ansiktslyftning som var nödvändig i dess egenskap som storstad. Inte bara Sapporo-borna var entusiastiska inför spelen utan hela den japanska befolkningen. Besökarna möttes med entusiasm och stolthet. Arrangörerna investerade över 150 miljoner kronor i anläggningar men de stora summorna spenderades på en ny tunnelbana och tre nya köpcentra.

Störtloppsbana till låns

Störtloppsbanan på berget Enwia, den slocknade vulkanen, fick dock arrangörerna bara låna under två år. Så fort störtloppet var avgjort monterades liftar och all annan utrustning ned och när våren kom efter spelen planterades det träd i backen. Anledningen var att backen låg i ett naturreservat och för att få spelen var det nödvändigt att förlägga det alpina störtloppet just här. Saken ordnades. Visserligen blev det ett dyrt alternativ men man ansåg det vara värt uppoffringen för att få spelen. De två veckorna i Sapporo blev också en stor succé. Stor dramatik utspelades dagarna före OS-invigningen och den stod IOK-hövdningen Avery Brundage för. Sedan Grenoble fyra år tidigare hade Brundage ett horn i sidan på den alpina idrotten men framför allt kommersialiseringen av idrotten som helhet. På sin väg till Sapporo strödde Brundage uttalanden om att han skulle kunna tänka sig diskvalificera vissa idrottsmän som hade brutit mot IOK:s amatörregler. Nu var det ingen som trodde att Brundage skulle realisera sin hot så nära inpå spelen. Själv slingrade han sig som en orm när han fick direkta frågor i saken. Han drog i stället sin vanliga visa om hur illa han tyckte om att kommersiella intressen styrde idrotten. Han hänvisade alla frågor till den så kallade "eligibility-kommittén som höll på att utreda vissa aktivas amatörstatus. Nå, kommittén var tillsatt av Brundage så man kan nog tro att han hade ett visst inflytande över denna. Kommittén meddelade sitt beslut tre dagar före invigningen och det man kommit fram till när man granskat vissa kända idrottsmän var att en (!) inte höll de olympiska måtten. Det var österrikes alpine kung Karl Schranz som kommittén föreslog inte skulle få delta i Sapporo. Anledningen var att man hittat en bild där Schranz spelade en korpmatch i fotboll och på tröjan han spelade i fanns det reklam för en kaffefabrikant. Detta skulle vara beviset för att han brutit mot de olympiska reglerna! Med röstsiffrorna 28-14 beslutade IOK att följa kommitténs rekommendation och Schranz fick lämna Sapporo.

Hyllad Schranz

När han kom hem till Österrike hyllades han som en kung. Förbundskanslern Bruno Kreisky tog emot Schranz och en stor folkmassa hyllade honom när han steg ut på riksdagshusets balkong i Wien. Beslutet att utestänga Schranz från OS kunde fått ödesdigra konsekvenser om ingångna löften före spelen hållits. Bara två veckor före spelen hade de så kallade OPA-länderna (de som huvudsakligen bedriver alpin idrott) kommit överens om att om Brundage skulle gå till attack mot dem och göra allvar av sina mer eller mindre tydliga hot om diskning så skulle de avstå från olympiskt deltagande vilket land som än skulle drabbas. När Österrike vädjade om solidaritet och en gemensam protest var den två veckor tidigare ingångna överenskommelsen inte mycket värd. Inga länder ställde upp på Österrikes sida och Brundage var den som utåt sett stod som segrare men det tog tid innan media, ledare, tränare och åskådare kom över Brundages och IOK:s beslut. Som tur var blev tävlingarna en succé och det kunde skyla över det mesta - till och med Schranz´ diskvalificering. I dagens idrottsvärld ter sig Schranz´ diskning som något helt ofattbart och det var väl egentligen bara delar av den tidens IOK-ledamöter som ansåg att de gjort rätt. På det idrottsliga internationella planet var det Sovjetunionen som dominerade igen. Nationen gjorde entré på det vinterolympiska programmet först i Cortina 1956 och vunnit nationsstriden fyra av fem gånger med Grenoble 1968 som enda undantag. Då var det Norge som stack upp. Sovjet dominerade i de flesta grenar även om det fanns vita fläckar också på den sovjetiska idrottshimmeln som de alpina grenarna, bob- och rodel och så skridsko vilket var lite konstigt detta OS-år med tanke på de stora framgångar som Sovjet tidigare haft i denna gren. Men i de resterande grenarna var det Sovjet som ledde utvecklingen.

Blivande legendarer

I ishockeyn var det Sovjet som ledde utvecklingen och i denna uppsättning av OS-guldmedaljörer kunde man finna blivande legendarer som målvakten Tretiak, backen Ragulin och anfallsessen Maltsev, Firsov, Jakusev, Petrov och Charlamov. I längdskidor dominerade Norge, följt hack i häl av Sovjetunionen. Norge tog sex ab tio möjliga medaljer medan Sverige bara tog en enda. Visserligen guld men ändå en klar besvikelse. Fanns det då någon förklaring till den klena svenska insatsen? Ja, enligt Olympiaboken skulle förklaringen vara att det unga svenska skidlandslaget inte klarade av de stora temperaturväxlingarna mellan den råkalla utomhusluften och bastuvärmen inomhus. Det gjorde att man inte klarade av förkylningsproblemet och man fick ställa upp med reserven för reserven i flera grenar. Att svenska skidåkare skulle drabbas av elaka förkylningsbaciller i samband med Olympiska spel skulle i fortsättningen inte vara något undantag. Den inledande tremilen blev i storfavoriten Gerhard Grimmer, Östtyskland, frånvaro en öppen historia på förhand. Tipsen gick nu i rysk favör med den lille, bara 1,64 m långe, Vjatjeslav Vedenin, som knapp favorit före ett koppel av norska åkare. Vedenin infriade förväntningarna och kunde vinna en klar seger. Svenskt hopp var i första hand Gunnar "Hulån" Larsson och det såg länge ut som om "Hulån" skulle kunna knipa en bronsplats. Men på upploppet fick normmannen Johs Harviken extra krafter av en entusiastisk norsk hejarklack och kunde pressa sig till det yttersta och så "Hulån" med 28 futtiga hundradelar. Inför tremilen fanns det också förhoppningar på 24-årige Sven-Åke Lundbäck. Han hade några dagar tidigare slagit "Hulån" i ett testlopp över 18 km med en minut men i det tröga föret kunde Lundbäck inte göra sig själv rättvisa och fick också se sig slagen av "Hulån" med över två minuter och hamnade på en blygsam 13:e plats.

Lundbäck höll

Så nu var frågan om Lundbäck skulle kunna göra något stort på 15 kilometer. Han var minst sagt revanschsugen och när måndag 7 februari bjöd på strålande solsken och åtta minusgrader stod det klart att nu var det dags för Lundbäck från Bergnäset. Lundbäck hade startnummer 54, samma nummer som Vedenin hade då han vann tremilen, och startade i rena knock-out tempot. Inte nog med att den glödhete Lundbäck startade som skjuten ur en kanon han kunde dessutom inte bara hålla farten utan också öka den. I mål var det en överlägsen Sven-Åke Lundbäck som kunde konstatera att ingen av konkurrenterna kunde komma i närheten av honom. Lundbäcks segermarginal blev 32 sekunder medan striden blev betydligt tuffare. På silverplats åkte en av förhandsfavoriterna, Fedor Simasjov, Sovjet, in med en marginal på knappt två sekunder till trean Ivar Formo, Norge. Formo hade marginalerna på sin sida då han klarade bronsplatsen med bara sex hundradelars marginal till Finlands Juha Mieto. Femmilen blev en stor norsk triumf med både guld och silver (Pål Tyldum och Magne Myrmo) medan Sverige fick nöja sig med att få in sin bäste (Lars-Arne Bölling) på en sjunde plats. På damsidan dominerade Sovjet genom i första hand Galina Kulakova som vann både fem och tio kilometer. Sverige då? I Grenoble fyra år tidigare var Sverige bästa nation och tog 27 nationspoäng. I Sapporo blev det noll! Bästa placering blev det i stafetten med en åttondeplats. I backhoppning fanns det inte några förväntningar alls och många ifrågasatte också SOK:s beslut att över huvud taget skicka hoppare till Sapporo. Men det visade sig vara ett riktigt beslut. Visserligen blev det inga medaljer eller poängplaceringar men Rolf Nordgrens elfte plats i 90-meters backen var sensationellt bra och han hade en lång rad världsstjärnor efter sig. I 70-meters backen kom Nordgren på en tolfte plats.

Skidskyttesuccé

Skidskyttetävlingarna blev till slut en succé efter motigheter i början då man fick avbryta den individuella tävlingen på grund av snöyra. Dagen därpå kunde man dock köra och den här gången i strålande solsken. Lars-Göran Arwidsson tog brons och var bara en träff ifrån guldet. Efter två skjutningar ledde Arwidsson men på den tredje skjutstationen sköt han två bom. En hade räckt för guld. I stafetten låg Sverige länge på medaljplats men på den sista sträckan föll Sverige tillbaka till en femte plats. På skridskoovalen Makomanai hette kungen Ard Schenk, Holland. Schenk tog tre guld och hans lagkamrater både på herr- och damsidan rycktes med i framgångsvågen med flera topprestationer som gav medaljer. Notabelt är att skridskonationen Norge fick åka från Sapporo utan en enda medalj. För Sveriges del bröts dominansen på 10000 meter. En distans som Sverige alltid tagit medalj på sedan 1948. Men Sverige kunde ändå ta två skridskomedaljer. Dalkarlen Hasse Börjes tog silver på 500 meter sedan han i tävlingens första par åkt in på39,69. Den ende som kunde straffa Börjes var den i tredje paret åkande Erhard Keller, Västtyskland, som slog till med 39,44. Börjes var inför tävlingarna ett frågetecken eftersom han inför OS haft en efterhängsen ljumskskada. Att Schenk skulle ta hem 1500 meter var alla överens om. Frågan var vilka som skulle ta silver och brons. Göran Claeson ställdes i det sjätte paret mot Roar Grönvold, Norge. Svensken missade starten totalt och kunde sedan aldrig få riktigt häng på norrmannen som vann på2.04,26 mot Claesons 2.05,89. Claesons tid skulle räcka till brons även om den hängde på en skör tråd. Framför allt i det 13:e paret då Björn Tveter soloåkte mot Claessons tider. Ja, soloåkte, stämmer kanske inte riktigt. Hans parkamrat kom från Mongoliet och fick se sig slagen med 15 sekunder. Tveter var sekunden bättre än svensken efter 700 meter och några tiondelar bättre inför slutvarvet. Men Tveter hade gått ut för tufft och fick se bronsmedaljen slinka honom ur händerna med fem hundradelars marginal. Spelen i Sapporo avslutades med att IOK-presidenten Brundage hälsade världens idrottsungdom välkomna till spelen i Denver om fyra år. Hur det gick med just det kommer mer om nedan.