OLYMPISKT SPEL

Seoul 1988

Sommar-OS

Deltagande nationer: 159
Aktiva: 8465 (6279 herrar - 2186 damer)
Tid: 17 september-2 oktober
Antalet grenar: 237
Svenska medaljer: 4 silver, 7 brons.

Att Seoul tilldelades spelen 1988 var en sensation. Vid IOK-sessionen i Baden-Baden, Västtyskland, 1980 var Nagoya favorit men blev klart slaget av Seoul som vann omröstningen med siffrorna 52-27.

Beslutet var inte helt okontroversiellt ur många aspekter. Konflikten mellan Nord- och Sydkorea fanns, och finns fortfarande, med i bilden som en stor orosfaktor. Sydkorea var inte heller känt som en demokratisk stat och studentrörelsen hotade med kravaller under spelen.

Konflikten mellan de båda delade staterna gick som en röd tråd inför spelen. Nordkorea deklarerade 1985 att man skulle uppmana öststaterna att bojkotta spelen om inte Nordkoreas huvudstad Pyongyang fick arrangera hälften av OS-sporterna.

IOK föreslog en kompromiss där fem idrotter skulle avgöras i Pyongyang. Förslaget accepterades av Sydkorea och i princip av Nordkorea.

Drygt ett år före invigningen rasade våldsamma studentdemonstrationer i Seoul. Studenternas krav på demokrati och fria presidentval fick starkt folkligt stöd och en ny författning godkändes. I slutet av 1987 valdes Roh Tae Woo till president.

En dryg månad före invigningen vädjade IOK till Nordkorea att acceptera värdskapet för de fem erbjudna idrotterna. Pyongyang avvisade förslaget.

När spelen invigdes fanns 159 nationer på plats. Rekord igen. Bara sju av IOK:s medlemsstater fanns inte på plats. Nordkorea fick inget större gehör för sin bojkottaktion och de länder som inte ställde upp var Kuba, Albanien, Etiopien, Madagaskar, Nicaragua, Nordkorea och Seychellerna.

Svensk motgång

Som vanligt i samband med spelen höll IOK en kongress. Den här gången stod val av arrangör av vinter-OS 1994 på programmet. Östersund var en av fyra kandidatstäder som IOK-ledamöterna skulle rösta om.

Som vi vet förlorade Östersund finalomröstningen mot Lillehammer som vann med siffrorna 45-39 och Sverige kunde ha fått en bättre start på OS-äventyret i Seoul.

Det blev således inget guld till Östersund och när vi summerade den svenska insatsen i Seoul kunde vi konstatera att det inte heller blev några medaljer till de aktiva av den ädlaste valören vilket inte hänt sedan 1896 i Aten då Sverige hade en deltagare och 1904 i St Louis då Sverige inte ställde upp med någon trupp.

Men att tala om ett svenskt OS-fiasko var nog ändå att ta i. Konkurrensen hade ökat betydligt jämfört med tidigare spel och Sverige hamnade trots allt på en 20:e plats i nationsstriden bland de 159 deltagande nationerna.

Men visst saknades den där extra som ett olympiskt guld ger. För en och annan medaljkandidat av guldkaliber fanns trots allt i den svenska truppen.

Inte minst var förväntningarna högt ställda på tennisens Stefan Edberg i både singel och dubbel och frågan var väl om inte Patrik Sjöberg också skulle blanda sig i guldstriden i höjdhopp.
Men slutfacit blev noll guld, fyra silver och sju brons.

Pålitlige Skanåker

Som vanligt inleddes OS-tävlingarna med skyttet och där fanns pålitlige Ragnar Skanåker med. Numera var det inte någon som missade Skanåker när han skulle upp och skjuta. Och Skanåker gjorde ingen besviken i sin femte raka olympiska start. Inför den sista finalskjutningsserien låg Skanåker på fjärde plats men sköt upp sig till silver. Starkt gjort av 54-åringen.

Segling - en oftast "säker" svensk medaljleverantör bidrog denna gången "bara" med ett silver och det i den nya damklassen 470 där Marit Söderström och Birgitta Bengtsson inte riktigt infriade de högt ställda förväntningarna. De kom till OS-seglingarna som världsmästarinnor samma år. Men problem med båten och ett felaktigt vägval i den andra och tredje seglingen spolierade alla guldchanser och silvret blev med detta som bakgrund en klart godkänd insats.

Simmaren Anders Holmertz slog världsstjärnor som Matt Biondi, USA, och Michael Gross, Västtyskland, men det räckte ändå inte till mer än silver på 200 meter fritt. Skjuten som ur en kanon kom Australiens Duncan Armstrong och vann på världsrekordtiden 1.47,25. Holmertz var slagen med en dryg halvsekund. På den dubbla distansen hade svensken också medaljtankar men hans tuffa öppning knäckte honom helt och Holmertz slutade sist i finalen.

36 år sedan sist

Bäst lyckades det för den svenska boxningstruppen som kunde åka hem med två medaljer - silver och brons. Silvermannen George Cramne (Scott) skapade nästan boxningshysteri hemma i Sverige inför sin finalmatch i 60-kilosklassen mot Andreas Zülow, Östtyskland. Det var första gången på 36 år som Sverige hade en boxare i en olympisk final. Men i finalen var östtysken överlägsen och Cramne fick nöja sig med silver efter en mycket totalt sett fin OS-insats.
I lätt weltervikt överraskade Lasse Myrberg med att ta sig till semifinal där han förlorade mot den blivande silvermedaljören Grahame Cheney, Australien.

I brottningens tungvikt fanns Tomas Johansson med igen. Utslängd och avstängd efter dopingavslöjandet i Los Angeles men med ett VM-guld i bagaget tog han brons. Detta sedan han redan i den första omgången blivit lottad mot guldfavoriten den jättelike Alexandr Karelin, Sovjet. Tomas förlorade naturligtvis mot "Hulken" och alla guldchanser var borta men det blev i stället brons och Tomas fick till slut sin olympiska revansch.

Bordtennis var för allra första gången med på det olympiska programmet och här fanns det svenska förhoppningar. Minst ett silver var pingisspelarnas mål. Men den asiatiska dominansen var stor och när finalerna spelades fanns det bara europeiskt i en - herrdubbeln.
Den svenska äran räddades av Erik Lindh som tog brons i singel.

Bara brons i tennis

Tennisen gjorde nu come-back i OS. I Los Angeles 1984 fanns den med på programmet som demonstrationssport och då vann Stefan Edberg singeln. Förhoppningarna på ett "riktigt" svenskt tennisguld fanns den här gången.

Allt gick som planerat och Stefan som på vägen fram till semifinal inte förlorade ett enda set. I semifinalen, som betraktades som den moraliska finalen, ställdes Edberg mot Miroslav Mecir, Tjeckoslovakien. Efter en tuff femsetare kunde Mecir vinna och fick revansch för två förluster tidigare under säsongen i Wimbledon och Davis Cup.

I dubbel blev det också brons för Edberg tillsammans med Anders Järryd.

I cykelns lagtempolopp svarade den svenska kvartetten Anders Jarl, Björn Johansson, Jan Karlsson och Michael Lafis för en knall då de tog bronset. Svenskarna startade tidigt och låg efter tre fjärdedelar av loppet inte bättre än åtta. Men de hade disponerat de tio mil långa loppet perfekt och avancerade till bronsplats sedan de besegrat storfavoriter som både Italien och Sovjet. Till silver (Polen) och guld (Östtyskland) var avståndet stort medan till fyran (Frankrike) hade svenskarna en marginal på futtiga två sekunder.

Nära bättre valör

I friidrott blev det ett brons, delat, för Patrik Sjöberg. Här var det meningen att svenska friidrottarna skulle upp till bevis sedan dessa via ett guldkantat sponsorskontrakt fått med svenska förhållanden sett alldeles utmärkt ekonomiska förutsättningar. Men enbart ekonomi visade sig inte räcka.

För Sjöbergs del var det dock snubblande nära att bli medalj av högre valör då han på 2,38 i sitt första hopp snuddade ribban som efter viss tvekan ansåg det vara tillräckligt för att ramla ned. Guldet togs av Gennadij Avdejenko, Sovjet, som klarade 2,38 i sitt andra försök.

I lagidrotterna fanns Sverige med i fotboll för första gången sedan 1948. Sverige förlorade kvartsfinalen mot Italien efter förlängning och slutade på femte plats. Samma placering fick det svenska herrlandslaget i handboll medan volleybollaget kom på sjunde plats.

Florettfäkterskan Kerstin Palm avslutade sin olympiska karriär i Seoul med att bli 29:a. Placeringen var inte mycket att skryta över men Palm gjorde nu som 42-åring sin sjunde raka OS-start. Karriären började 1964 i Tokyo och som bäst blev Palm femma 1968 i Mexiko.

Johnson-skandalen

Ur internationell synvinkel var den kanadensiske sprintern Ben Johnson den mest uppmärksammade personen. Först hyllad som suverän segare i kungamötet på 100 meter mot Carl Lewis. Amerikanen gjorde sin bästa tid, 9,92, men fick ändå se sig utklassad av Johnson som vann på fantastiska 9,79. Men tre dagar senare slog bomben ned. Johnson var dopad. Man hade hittat spår av en anabol steroid i hans urinprov efter finalen. Skandalen var fullständig och scenerna som utspelades på flygplatsen i Seoul när Johnson skulle "smugglas" ur landet var kaotiska.

Många ansåg att det här skulle betyda idrottens död och visst rådde det domedagsstämning i Seoul efter avslöjandet. Friidrotten drabbades naturligtvis värst och dopingrykten snurrade efter Johnsons avslöjande runt nästan alla medaljörer på friidsrottsarenan.

Inte minst drabbade detta 29-åriga amerikanskan Florence Griffith—Joyner. "Flo-Jo" satte världsrekord på 200 meter vann också guld på 100 meter och korta stafetten och dessutom silver i den långa stafetten. Hur överlägsen hon än var och hur mycket hon än bedyrade att hon var "ren" så var det svårt för henne att tvätta bort alla misstankar. Hon var troligen alldeles för överlägsen för att media, i första hand, skulle tro henne.

Några andra noteringar från friidrottsarenan var att Said Aouita, Marocko, som dominerat medeldistanöpningen bara fick med sig en medalj - brons på 800 meter. På 1500 meter blev han skadad och på 5000 meter ställde han inte upp för att kunna koncentrera sig på de kortare distanserna.

Bubka illa ute

Stavhoppsfenomenet Sergej Bubka, Sovjet, var illa ute i stavfinalen. I svåra vindförhållanden klarade Bubka 5,70 och stod sedan över till 5,90. Klarade han den höjden skulle ha ta guldet, rev han ur sig skulle han hamna utanför prispallen. Bubka visade tävlingsnerver och tog i sitt tredje och sista försök och stod därmed palla för favorittrycket.

I längd tog Carl Lewis guld efter en suverän serie med ett längsta hopp på 8,72. Bob Beamons världsrekord på 8,90 såg inte längre ut att vara oslagbart!

Som vanligt bidrog simningen med flera av spelens stora stjärnor. Namn som Kristin Otto, Östtyskland, Matt Biondi, USA, och simhopparen Greg Louganis skrev in sig i de olympiska historieböckerna.

Otto tog sex guld, fyra individuella och två i lagkapp, Biondi vann fem guld, ett silver och ett brons medan Louganis tog guld i höga- och svikthopp. Med den prestationen blev han först i historien med att ta dubbla guld i två raka OS. Svikthoppsguldet blev dramatiskt då Louganis i försöken missade ett hopp och slog bakhuvudet i svikten. Trots ett rejält hål i bakhuvudet kunde övervinna rädslan för att hoppa hem guldet i finalen.