Stockholm 1912

• Deltagande nationer: 28
• Aktiva: 2547 (2490 herrar - 57 damer)
• Tid: 5 maj-27 juli
• Antalet grenar: 102

Solskensolympiaden i Stockholm fordrar naturligtvis en lite större genomgång men först ska vi konstatera att det är i Stockholm som IOK tar ett bastant grepp om själva tävlingarna.

Stockholmsarrangörerna hade från början bara velat ha med fyra grenar på programmet men det accepterade inte IOK utan det blev 13 idrotter plus konsttävlingar som Coubertin själv såg till att de kom till stånd. Själv ställde han upp, under två pseudonymer, i litteratur och vann, naturligtvis, med sitt bidrag "Ode till sporten".

Till Stockholm kom 27 nationer och över 2500 deltagare vilket kan jämföras med 16 år tidigare i Aten som samlade 260 deltagare från 14 nationer.

Hur kom det sig att Sverige och Stockholm fick arrangera de Olympiska Spelen 1912?
Ja, redan 1894 hade Viktor Balck erbjudit den olympiska kongressen i Paris att Sverige skulle stå som värd för spelen.

Nu dröjde det till 1908 innan Sverige sökte spelen. Stockholm hade en konkurrent i Berlin som nu sökte för andra gången. Berlin sökte ju spelen 1908 som London fick.

IOK hade inbjudits till Berlin 1909 där man skulle besluta om vem som skulle få spelen 1912. För Stockholms del såg det naturligtvis inte bra ut när nu alla IOK-ledamöterna fanns i Berlin på plats och kunde få se hur positivt Berlin, Tyskland och kejsarhuset såg på att få spelen till Berlin.

Lamslagna tyskar

Den svenska ansökan var väl underbyggd och föll IOK i smaken och den 28 maj 1909 utsågs Stockholm enhälligt av IOK till att arrangera spelen 1912.

Hur gick då tongångarna i Sverige och Stockholm inför spelen?

De svenska framgångarna vid spelen i Aten 1906 och London 1908 hade lagt grunden för ett intresse i Sverige för idrott i allmänhet. Men det fanns också en politisk sida av saken.
De nationalistiska stämningarna i landet påverkade naturligtvis situationen. Unionsupplösningen från Norge 1905 hade stärkt nationalismen och en ökad vilja att satsa på det militära försvaret. De nationalistiska stämningarna var förhärskande i framför allt de borgerliga kretsarna. Samma kretsar som till stor del styrde dåtidens svensk idrott.

Genom idrottsliga framgångar och bra genomförda olympiska spel skulle Sverige få prestige i omvärlden.

Stabila organisationer

Men det kanske viktigaste var att Sverige hade vana vid att arrangera stora sportevenemang. Från 1901 hade man ( Viktor Balck) arrangerat Nordiska spelen som var ett mycket stort vinterevenemang som påminde mycket om vinter-OS som ju introducerades "på riktigt" 1924. Spelen arrangerades vart fjärde år fram till 1926.

Genom spelen hade de svenska idrottsledarna skaffat sig erfarenhet att genomföra ett stort upplagt arrangemang som nu kom väl till pass när Stockholm skulle arrangera sommar-OS.
De svenska förberedelserna började också tidigt. Direkt efter spelen i London 1908 började Viktor Balck och Clarence von Rosen att förbereda sommar-OS.

Stöd av regeringen

Nu återstod en viktig fråga och det var på vilken arena skulle tävlingarna i Stockholm avgöras.
Redan före IOK:s beslut hade man i Stockholm funderat på stadionfrågan. Östermalms IP
var bara några år gammalt och det fanns funderingar på att en upprustning och modernisering av Östermalm skulle räcka. Den var kostnadsberäknad till 235 000 kronor men 1910 övergav man denna tanke. I stället kastade man blickarna mot Idrottsparken vilket också var naturligt eftersom den arenan ägdes av ett av Centralföreningen närstående bolag.

Idrottsparken blev delvis klar 1896. Tanken var att man på den plats där Idrottsparken fanns skulle bygga en helt ny arena som beräknades kosta 385 000 kronor. Förverkligades det skulle man få en koncentration av idrottsanläggningar som man på den tiden skrev "...torde sakna motstycke".

Den nya arena skulle uppföras i trä men det föll inte myndigheterna i smaken.
Byggnadsstyrelsen menade att man i stället borde bygga en permanent arena i sten som kostnadsberäknades till 820 000 kronor. Arkitekten Torben Grut ritade arenan som kunde invigas den första juni 1912 och slutsumman för Olympiastadion blev 1 187 880 kronor.
Att kalkylerna för en OS-arena inte höll är således inget nytt fenomen. Men man kan nog säga att både Stockholm och Sverige har haft en enorm nytta av Olympiastadion.

Politiskt sett blev det inga större diskussioner vilket berodde på att de olympiskt relaterade besluten aldrig passerade riksdagen utan det var enbart i regeringen som besluten togs. Och detta var nog tur. För hade riksdagen röstat om ett svenskt OS-arrangemang hade det nog aldrig gått vägen.

Idrottsvänligare riksdag

Efter OS-succén blev däremot riksdagen betydligt idrottsvänligare.

När riksdagen samlades 1913 fick idrotten sitt första årliga statsanslag (100 000 kronor) och allt sedan dess har staten beviljat idrotten ett statsanslag som numera (1998) är på cirka 580 miljoner kronor.

Tillbaka till 1912 som inte bara var ett OS-år. Det var också samma år som en av historiens största fartygsolyckor inträffade då Titanic kolliderade med ett isberg och 1500 människor dog. Kina blev också republik det året.

Det första världskriget var ännu två år långt bort även om det var oroligt på Balkan. Där utbröt det krig ganska snart efter det att OS var slut.

Huvuddelen av Stockholms-OS pågick under den så kallade Olympiska veckan 6-15 juli.
Tennisturneringen inomhus avgjordes i början av maj medan utomhusturneringen startade 26 juni för att vara helt färdigspelad dagen före invigningen. Fotbollen spelades från den 29 juni till 5 juli. Vattenpolo, delar av ridsporten, fäktning (sabel individuellt), rodd och segling avgjordes under perioden 16-22 juli.

OS avslutades officiellt 27 juli på restaurang Hasselbacken.

Stort medieintresse

I dag vet vi ju att ett Olympiskt Spel innebär många tekniska nyheter och i Stockholm var det många saker som hade premiär.

Bland annat var det första gången man använde elektrisk tidtagning och målfoto i friidrott.
Man hade också för första gången kontroll på exakta antalet åskådare.

I Stockholm var det också första gången som det fanns med deltagare från alla fem världsdelarna vilket gjorde att det också för första gången blev ett världsevenemang.

Inför 25 000 åskådare invigde Kronprins Gustaf Adolf OS på Stockholms Olympiastadion den 6 juli. Sammanlagt skulle 327 288 personer se tävlingarna som avgjordes under en klarblå Stockholms-himmel. Kronprins Gustaf Adolf hade förresten varit mycket aktiv i förberedelserna av spelen och hans inflytande betydde mycket för spelen.

Någon olympisk by förekom ännu inte i OS-sammanhang. De flesta nationerna var utspridda på mindre hotell i Stockholm eller så hyrde en del privatrum. USA däremot bodde på den båt som de kommit med till Stockholm. Alla övriga nationer tyckte att den amerikanska förläggningen var lyxig medan de själva helst hade velat bo som övriga nationer. De kände sig nämligen instängda på sin atlantångare.

Thorpe blev världskändis

Indianen Thorpe vann med förkrossande överlägsenhet både fem- och tiokampen. Men Thorpe, som efter sina guld i Stockholm, var något av folkets hjälte i USA blev fråntagen sina båda OS-guld.

Det visade sig nämligen att Thorpe hade, som många andra idrottsmän i USA, några år före spelen deltagit i en mindre lokal basebollliga och för det fått några dollar i veckan i ersättning. Det var ett brott mot IOK:s amatörbestämmelser och han blev diskad och fick skicka tillbaka sina båda guld.

Det hjälpte inte att Thorpe själv hade tackat nej till många sköna dollar efter sina guld i Stockholm eftersom han inte ville profitera på sin idrott.

Från 40-talet började en kampanj för att ge Thorpe upprättelse. Men under två IOK-presidenters tid hände ingenting. Varken Avery Brundage eller hans efterträdare Lord Killanin ville ändra på diskvalificeringen eftersom de ansåg att om man körde över företrädares beslut skulle det innebära farliga prejudikat.

Nu gick gulden till Ferdinand Bie respektive Hugo Wislander. Svensken hade tänkt ge medaljen tillbaka till Thorpe men det gick inte att ordna så han skänkte den till GCI där den fanns till 1954 då den stals.

Thorpe själv spelade både baseboll och amerikansk fotboll i högsta ligan fram till 1926 då han slutade sin karriär. Han dog 1953 utblottad efter ett hårt liv där han aldrig lyckades besegra spriten.

Upprättelse 1983

Finland fick under solskensolympiaden sitt internationella genombrott som idrottsnation. Den 204 man starka truppens stora hjälte var löparen Hannes Kolehmainen med sina tre guld. Känslan för fair play var inte så stor på den tiden som man kanske skulle kunna tro. Många tjuvknep förekom och i Kolehmainens guldlopp på 5000 meter försökte fransmannen Jean Bouin hindra finländaren på upploppet från att gå om. Bouin tog en vid sväng ut ur den sista kurvan för att försöka hålla Kolehmainen bakom sig. Men han lyckades inte och när det var 20 meter kvar av loppet pressade sig Kolehmainen förbi och slog också världsrekordet.

Finlands deltagande i Stockholms-OS var inte helt okomplicerat. Finland var vid den här tiden ett storhertigdöme under den ryske tsaren som först ville förbjuda Finland från att delta i spelen med egen trupp. Sverige gick in och medlade och Finland fick delta med egen trupp men under den ryska flaggan.

Vid invigningen stannade den finska truppen upp så att det bildades en lucka till den ryska delen av truppen när de marscherade in från Sofiavägstornet.

Men det var inte slut med detta. De finska gymnastikdamerna som gick i täten för truppen tog fram en finsk flagga som de tågade in med på Stadion. Men den svenska polisen uppmärksammade det hela och kunde helt odramtiskt ta flaggan i beslag innan truppen paraderade framför hedersläktaren.

Trots att Finland och Ryssland formellt sett var en nation så tävlade de mot varandra. I fotboll t ex slog Finland Ryssland med 2-1 och när det segrande lagets flagga skulle hissas var det således den ryska som gick i topp. För att undvika misstag fick man då lägga till en skylt med texten "Finland segrade". I fortsättningen löste man problemet med att hissa en blåvit vimpel direkt under den ryska flaggan.

Japanen som kom bort

Men den kanske mest omtalade händelsen under maratonloppet var "japanen som kom bort". Shizo Kanakuri bröt loppet i närheten av Tureberg där han tog igen sig i en trädgård där värdparet bjöd honom på förfriskningar. Tävlingsledningen fick aldrig veta att han brutit och först 55 år senare kunde Kanakuri slutföra loppet och löpa i mål på Olympiastadion vid ett besök i Stockholm.

Cyklisternas linjelopp, Mälaren runt 32 mil, blev också ett riktigt mandomsprov i hettan. Cyklisterna startade klockan två på morgonen (!) och vann gjorde Rudolph Lewis, Sydafrika.
En brottningsmatch har också gått till historien som den längsta i den moderna olympiska historien.

På Olympiastadion möttes i en semifinal estländaren Martin Klein (tävlandes för Ryssland) och finländaren Alfred Askiainen. Klein vann efter 11 timmar och 40 minuter. Men det blev en dyrköpt seger eftersom Klein var så utmattad att han inte kunde ställa upp i finalen dagen därpå. En svensk, Anders Ahlgren, var också inblandad i en lång brottningsmatch i mellanvikt B där han i finalen mötte Ivar Böhling, Finland. De brottades i nio timmar utan att någon kunde avgöra. Matchen slutade oavgjort vilket gjorde att man inte delade ut någon guldmedalj i klassen. De båda fick nöja sig med varsin silvermedalj i stället.

Därmed är vi inne på de svenska deltagarnas framgångar. För, som vanligt kan man säga, höll sig värdlandet långt framme. Sverige vann nationsstriden efter att ha tagit 64 medaljer (23 guld, 24 silver och 17 brons). Det är första och hittills enda gången som Sverige vunnit den sammanlagda nationskampen.

Sedan Jim Thorpe 1913 diskvalificerats som guldmedaljör i tiokamp utökades medaljantalet för Sverige till 65 något som inte förändrades när han postumt återinsattes som guldmedaljör av IOK 1982. I medaljantalet ingår den bronsmedalj Bertil Uggla fick i stavhopp trots att han hade tre hoppare framför sig i resultatlistan (2 st fick silver).

Svensk dominans

I allmän idrott, det vill säga friidrott, hade de svenska arrangörerna lagt spjuttävlingen som första gren efter invigningen. Det var säkerligen inte av en händelse eftersom Sverige i Eric Lemming hade en av favoriterna. Lemmings värste konkurrent var Julius Saaristo, Finland. I finalen slog Lemming till med ett kast på 60,64 meter vilket säkrade guldet och Sverige fick den smakstart på den Olympiska veckan som arrangörerna hade hoppats på.

I tresteg tog Sverige en trippel med Gustaf "Topsy" Lindblom som guldmedaljör.

I skytte där man tävlade i 18 grenar firade Sverige stora triumfer med sju guld, sex silver och fyra brons. I ridning var Sverige också mycket framstående med att ta fyra av de fem gulden som stod på spel.

I modern femkamp, som togs med på Coubertin initiativ, blev det en stor svensk dominans med sex svenskar bland de sju främsta. Den ende utlänningen som sprängde sig in i den svenska dominansen var amerikanen George Patton på en femte plats. Jo, det är den under andra världskriget så berömde pansargeneralen.

Spelen avslutades den 27 juli med en bankett på restaurang Hasselbacken där Pierre de Coubertin höll ett hoppfullt tal om framtiden. Men framtiden var inte så ljus och några spel i Berlin 1916 blev det aldrig. Nästan på dagen två år senare, 28 juli, bröt första världskriget ut.