Stockholm/Melbourne 1956

Stockholm:

• Deltagande nationer: 29
• Aktiva: 158 (145 herrar - 13 damer)
• Tid: 10 juli-17 juli • Antalet grenar: 6

Melbourne:

• Deltagande nationer: 67
• Aktiva: 3184 (2813 herrar - 371 damer)
• Tid: 22 november-8 december
• Antalet grenar: 145

Sommar-OS det här året började i Stockholm! Detta sedan australiensarna tvingats avstå från ryttardelen av spelen på grund av landets stränga karantänregler. Något som tydligen helt undgått IOK-ledamöterna när de röstade för Melbourne som OS-stad.

SOK förstod i ett tidigt skede att Australien skulle få det svårt med ryttartävlingarna och därför beslöt man redan i november 1953 att söka ryttardelen av spelen.

Då kostnadsberäknade man arrangemanget till 690000 kronor.

Under IOK-sessionen i maj 1954 telegraferade Bo Ekelund från Aten följande:
"Goda chanser vi får Ryttar-OS, sänd fler telegram till IOK från staten, kommunen, SOK."
Dagen därpå, 13 maj, på eftermiddagen kom följande telegram:

"Stockholm won equestrian games please start organisation work. Bo, Gustaf."

I maj 1955 förklarade SOK för IOK att man också kunde tänka sig ta över den moderna femkampen men det blev det aldrig något av eftersom i den moderna femkampen rids det på hästar från arrangörslandet.

Storseger för Stockholm

När IOK röstade om vilken stad som skulle få ta över Ryttarspelen från Melbourne så vann Stockholm stort. Stockholm fick 25 röster, Paris 10 och Rio de Janeiro 8.

Stockholm hade två år på sig att arrangera tävlingarna och detta utan direkt stöd från varken staden eller staten. Ett garantibelopp, 200000 kronor, ställde staten dock upp med om ett underskott skulle uppstå.

Organisatoriskt, ekonomiskt och sportsligt blev spelen en dundrande succé. Vinsten blev 300 000 kronor och spelen omsatte totalt nära 2 500 000 kronor vilket kan jämföras med de tidigt budgeterade 690 000 kronorna.

I dressyrtävlingen deltog 36 ryttare från 17 nationer, i fälttävlan 56 ryttare från 19 nationer och i hoppning 66 ryttare från 24 nationer. Aldrig tidigare hade så många ryttare och nationer samlats i en ridsporttävling.

Invigningen på Stadion blev pampig och i ryttarkretsar talades och talas det fortfarande om att den var något alldeles extra.

De 29 nationerna red in på Olympiastadion vilket var en magnifik syn. Spelens invigningstals hölls av Prins Bertil medan Gustav VI Adolf förklarade spelen för invigda. 1912, som Kronprins, invigningstalade Kungen på samma arena.

Den olympiska eden svors av Henri S:t Cyr som gjorde sitt första olympiska spel 1936 i Berlin i fälttävlan. 1948 i London kom han femma i dressyr, 1952 vann han dressyren i Helsingfors och skulle några dagar senare upprepa den bedriften på Olympiastadion
1960 i Rom gjorde S:t Cyr sin femte och sista OS-start och hamnade då precis utanför prispallen på en fjärde plats.

S:t Cyrs seger var inte helt odramatisk i bedömningssporten dressyr. Det internationella ridsportförbundet, FEI, utsåg de fem domarna som brukligt. I Stockholm kom de från Belgien, Tyskland, Chile, Danmark och Sverige.

Oeniga domare

Den belgiske domaren, som inte hade någon egen ryttare att ta hänsyn till, hade den franske ryttaren Jousseaume som etta, tysken hade landsmaninnan Linsenhoff som etta, svensken hade S:t Cyr som klar segrare. Den chilenske domaren hade S:t Cyr och danskan Hartel på delad första plats medan den danske domaren hade sin egen Hartel som etta.

Domarnas bedömning blev naturligtvis föremål för många diskussioner vilket ledde till att två av dem blev avstängda från internationella uppdrag efter OS.

Om man ska försöka hitta någon rättvisa och försvara S:t Cyrs guldmedalj kan man säga att S:t Cyr och Hartel hade de lägsta platssiffrorna även om kritikerna sade att S:t Cyrs guld berodde på att den svenske domaren hade S:t Cyr som klar segrare.

Men så här i backspegeln är nog de allra flesta överrens om att S:t Cyrs guld var välförtjänt. Han var utan tvekan världens bästa dressyrryttare under 50-talet.

Det svenska lagguldet var det däremot inget snack om. Gehnäll Persson kunde till och med ha tagit en individuell bronspeng om den chilenske domaren dömt honom efter en normal mall.

Dramatisk fälttävlan

Terrängritten är ju den delen i fälttävlan som ska ge det största utslaget och det gjorde den nu också. Banan, och speciellt hinder nummer 22, blev betydligt svårare än alla tänkt sig efter ett ihärdig nattregn. När banan besiktigades var det ingen som hade några synpunkter på hinder 22 men gyttjan framför hindret ställde till problem. Här hände många otäcka tillbud.

Värst råkade svensken Johan Asker och hans häst Iller ut. Iller fastnade i gyttjan vid hindret och det tog nästan en halvtimme att få loss Iller som man efter detta tvingades nödslakta på plats. För sporten hängde denna del av tävlingen med i många år som ett tungt ok och för det svenska laget betydde det att man var borta från lagtävlingen.

Men Petrus Kastenman hade överraskat alla och inte minst sig själv och hade med hästen Iluster guldläge då den sista avdelningen i fälttävlan, hoppningen, avgjordes på Olympiastadion.
Läget inför hoppningen var följande: Kastenman hade råd med ett nedslag om hans båda huvudkonkurrenter Lütke-Westhues, Västtyskland, och Frank Weldon, Storbritannien, båda red felfritt.

Kastenmann red först av de tre och han fick två nedslag och det såg inte alldeles ljust ut för ett svenskt guld. Men Kastenman och Stadionpubliken kunde till slut andas ut. Västtysken fick också två nedslag och då hade Weldon guldläge. Men hans nerver höll inte riktigt utan han fick också två nedslag och då var saken klar - guld till Kastenman!

Svårriden hoppbana

Guldet tog Hans Günter Winkler, Västtyskland, på hästen Halla. Efter första omgången ledde Winkler med fyra fel sedan han rivit på det sista hindret. Rivningen berodde på att Winkler åkte på en svår skada på det näst sista hindret. Halla kom då för nära hindret och tvingades mer eller mindre hoppa jämnfota över hindret och för att klara en rivning knyckte hon till med ryggen och det var då Winkler åkte på en sträckning i ljumsken som förorsakade en våldsam smärta. Helt på egen hand kunde inte Halla i det läget klara det sista hindret. Skulle då Winkler kunna rida den sista och avgörande omgången? Enda chansen för Winkler att ställa upp var att få smärtlindring. En chansning eftersom dosen inte fick vara för stark för att Winkler skulle kunna hålla hjärnan klar samtidigt som den måste vara så stark att smärtan inte hindrade ritten.
Allt fungerade och inte minst Halla fungerade perfekt. Hästen verkade veta att det mesta hängde på henne den här gången. Ekipaget gjorde en felfri ritt och publiken jublade på Olympiastadion.

De svenska ryttarna lyckades inte på den svåra banan. Bäst var Anders Gernandt med en 32:a plats.

Rekordsent sommar-OS

Inför tävlingarna i Melbourne stod det tidigt klart att anslaget för Melbourne skulle betyda stor återhållsamhet. SOK beslöt också att specialförbunden inte skulle få skicka några deltagare och ledare på egen bekostnad. Den regeln fick SOK ganska omgående ändra på. Till slut blev det så att av de 95 aktiva och 31 ledarna i Melbourne var nästan en tredjedel bekostade av de olika olympiska specialförbunden.

Det mest kända fallet var roddarna. De hade fått besked om att de var tvingade att placera sig bland de tre främsta på EM för att kunna kvittera ut en OS-biljett. De klarade inte detta och SOK sade bestämt nej till deras deltagande.

Men roddarna hade då skaffat sig en sponsor i skeppsredaren Thordén i Uddevalla. Med hans pengar i ryggen kunde roddarna åka till Melbourne där de gjorde sensation och tog silver i fyran med styrman och kom fyra i åttan.

Ungernkrisen fick konsekvenser

Tre nationer beslutade att inte delta i Melbourne på grund av den sovjetiska invasionen och det var Schweiz, Spanien och Holland. Anfallet på Egypten innebar att Egypten, Libanon och Irak lämnade återbud.

Den sovjetiska truppen bemöttes av värdnationen artigt men kyligt och berömd är vattenpolomatchen mellan just Sovjet och Ungern. En match som urartade i hårt och ruffigt spel och där man så här i backspegeln kan konstatera att båda lagen hade lika stor del i att matchen urartade.

I Melbourne uppträdde för första gången ett kombinerat lag från Öst- och Västtyskland. IOK-presidenten såg detta som en stor seger för inte minst honom själv och den olympiska rörelsen att man lyckats med något som politikerna gått bet på. De båda staterna uppträdde även 1960 och 1964 med alltyska lag.

Den svenska truppen bodde i OS-byn Heidelberg som låg 15 kilometer från huvudarenan. Roddare och kanotister bodde i en egen by närmare sina arenor. Årets OS-by var byggd för att kunna ta emot 6500 aktiva och ledare. Det visade sig vara mer än tillräckligt. Som mest bodde det i byn 4289 personer.

Skadade for ändå

Men i höjd svarade Sverige ändå för en bra insats då Stig "Stickan" Pettersson i sin OS-debut klarade 2.06 som räckte till en fjärde plats.

Brottning, som varit en säker svensk guldgruva sedan 1908, blev en grym besvikelse med en silvermedalj och tre brons, alla i grekisk-romersk stil.

Brottningsturneringen blev annars en turnering med mycket mygel där reglerna inbjöd till fiffel.
Det svenska silvret historia belyser en del av detta. Edvin Vesterby i bantamvikt hade inför sin sista match mot ryssen Vyrupajev följande läge:

Förlorade han matchen på poäng skulle det bli brons men om han förlorade på fall skulle det ge silver!

Så när det var 30 sekunder kvar av matchen och Vesterby låg under klart på poäng kom ordern från mattkanten: "Sno dej, Edvin! Sno dej att gå på rygg!"

Edvin hörde ordern och förlorade matchen också på fall vilket säkrade silvermedaljen. Kanske inte så snyggt men reglerna var sådana och det var naturligtvis inte enbart Sverige som utnyttjade detta. Det fanns mängder av fler exempel på detta.

Inte oväntat

37-årige Gert Fredriksson tog vid Lake Wendouree sina fjärde och femte OS-guldmedaljer.
Gert var länge osäker på om han skulle dubblera eftersom milloppet stod först på programmet. Men Gert tog chansen och kunde totalt ohotad vinna milloppet med tio (!) sekunder och sedan 1000 meter med nära tre sekunder. Än en gång visade Gert att han var världens kanotkung!
Seglarna höll till i Port Philip Bay och där var Lasse Thörn stor guldfavorit i sin nya 5.5:a. Lasse infriade alla högt ställda förväntningar och hade guldet klart redan före den sista seglingen!
I drakbåtsklassen var det betydligt tuffare för Folke Bohlin. Guldet såg ut att vara vikt för norrmannen Ole Berntsen när det var två seglingar kvar. Bohlins chans var att vinna de två sista seglingarna medan Berntsen måste misslyckas för att förlora guldet. Bohlin tog chansen och vann de två sista seglingarna och klarade hem guldet med minsta möjliga marginal.

Små marginaler

Men än en gång visade Lasse vilken tävlingsmänniska han var. Han gjorde det omöjliga och sprängde alla både möjliga och omöjliga gränser och vann OS-guldet.
Lasse fick också Bragdguldet för sin prestation.

Det som förutom vattenpolomatchen som gått till historien är löparduellen mellan Vladimir Kuts och britten Gordon Pirie. De brittiska tidningarna som redan då hade lätt att ta i med krigsrubriker i idrottssamanhang hade utropat kampen mellan dem på 5000 och 10000 meter som "århundradets löparmatch".

Pirie var känd som en spurtstark löpare medan Kuts var urstark. I deras första duell under spelen, 10000 meter, låg Pirie fastnaglad vid Kuts rygg och gjorde inte några som helst försök att ta täten och dra. Kuts höll då ett ryckigt tempo med varvtider som pendlade mellan 64 och 73 sekunder och ständiga ryck i försöken att skaka av sig britten. Kuts försökte till och med stiga åt sidan för att låta Pirie gå upp i täten. Men till slut fick Pirie ge sig sedan Kuts med sina ideliga ryck halstrat honom. Med två kilometer kvar tvingades Pirie släppa och Kuts kunde vinna med sju sekunder medan britten halkade ned i fältet och slutade åtta.

Sågad britt

Därmed hade också Sovjet tagit sina första OS-guldmedaljer på herrsidan. Det skulle bli fler under kommande spel.

Sovjet blev i Melbourne också för första gången bästa nation sedan landet dominerat framförallt i gymnastik och brottning. USA halkade efter sedan man misslyckats totalt i simningen som man tidigare dominerat. Nu blev det hemmanationen som dominerade i simbassängen med sitt rekordunga lag med en medelålder på lite drygt 17 år.

Australien unga lag bidrog till att göra simsporten till de ungas sport och därmed föddes också diskussionen om i hur unga år man ska börja träna och tävla på elitnivå. En diskussion som pågår än i dag.

Inte godkänt

Melbourne visade sig också var det sista, eller kanske förhoppningsvis snarare senaste, gången som Sverige fanns med bland de tio bästa nationerna på ett sommar-OS.