OLYMPISKT SPEL

Turin 2006

• Antalet nationer: 80
• Antalet deltagare: 2 508 (1 548 herrar - 960 damer)
• Tid: 10 - 26 februari
• Antalet grenar: 84

Aldrig tidigare har så många aktiva deltagit från så många nationer på ett vinter-OS. Aldrig tidigare har Sverige tagit så många medaljer på ett vinterspel.
Sverige hamnade på sjätte plats i medaljligan med 14 medaljer (sju guld - två silver - fem brons) före starka vinternationer som Schweiz, Italien, Frankrike och Norge.

Här följer den svenska medaljhistorien:

Alpint

Först dansade Anja Pärson in på Stadio Olympico i täten för den svenska OS-truppen med den svenska flaggan inför miljarder TV-tittare.
Sedan dansade Anja ned för pisterna i Sestriere och San Sicario. En dans som slutade med ett guld och två brons. Och just ett OS-guld var Anjas stora mål inför OS-äventyret i Italien.
Gulddansen i slalompisten i Sestriere var det däremot få förunnat att se eftersom
Anjas guldåk kördes i en ganska kompakt dimma.
Ett guld som kom efter brons i störtlopp och brons i kombination.
Bronset i störtlopp fick Anja att stråla av glädje. 64 hundradelar från guldet efter ett åk som höll på att sluta med ett präktigt fall.
Men hon lyckades reda upp situationen.
-Att stå på pallen i ett olympiskt störtlopp har varit en dröm som jag haft, sade Anja.
Den långsiktiga planen för Anja, sedan fem år tillbaka, var att ta steget från slalom- och storslalomspeciallist till allroundåkare med chans på medalj i alla fem grenarna.
Störtloppsmedaljen var kvittot på att den satsningen lyckats.
Vid brons nummer två, i kombinationen, möttes vi av en helt annan Anja Pärson.

Bronsbesvikelse

Tävlingen fick avslutas med störtlopp i stället för att inledas med det. Snöoväder satte stopp för det så slalomdelen kördes först och sedan dagen därpå blev det ett halv kilometer avkortat störtlopp som knappast kunde sägas vara utslagsgivande.
-Före OS rankade jag kombinationen som min största chans att bli olympisk mästarinna, sade Anja.
Därför blev bronset en stor besvikelse. Sällan har en argare OS-bronsmedaljör skådats.
Lite kortspel på kvällen, som gick bättre ur Anjas synvinkel än kombinationen, fick Anja upp på vinnarbanan igen.
Nästa medaljchans kom i super-G men där gick det inte alls.
-Jag försökte men fick inte någon fart. Jag gjorde inga missar. Det gick helt enkelt för sakta, konstaterade Anja
Onsdag 22:a februari var det dags för slalom. Anja hade startnummer ett och efter det första åket på eftermiddagen ledde Aja med 45 hundradelar före Nicole Hosp. En av de tuffaste konkurrenterna, Janica Kostelic, var 69 hundradelar efter.

Guldstrid i dimma

Guldstriden avgjordes i tät dimma och elljus och med Anja startande som sista åkare.
Vid den första mellantiden hade Anja ökat på ledningen till 60 hundradelar, vid den andra till 66 hundradelar och allt såg helt säkert ut.
Men den sista delen in mot mål tappade Anja tid men marginalen blev ändå "betryggande" 29 hundradelar till tvåan Hosp.
-Jag tappade fart på den nedre delen men det kändes ändå som om jag hade full kontroll på åket, sade en jublande glad och lättad Anja. Något stort segerfirande blev det inte för Anja. Dels var kvällen sen när alla presskonferenser och dopingkontroll var avstökade.
Ett lopp, en medaljchans, återstod ju.
Men i storslalomen blev det "bara" en sjätte plats. Belöningen den dagen för Anja blev i stället semifinalen mellan Tre Kronor och Tjeckien.
Under hela OS-perioden hade Anja stora problem med sina knän. Men smärtorna talade hon aldrig om förrän efter OS. Under OS var det resultaten som fick tala:
Guld-Brons-Brons-6-12!
En makalös resultatrad.

Anna ut ur dimman

Anna Ottosson gjorde sin sista OS-start i ett snöigt, dimmigt och blåsigt Sestriere.
Inget talade för att hon skulle kunna ta en OS-medalj.
I varje fall inte efter det första åket.
-Nej, jag var beredd att packa ihop allt och strunta i det andra åket och allt vad skidåkning hette, sade Anna som låg på 13:e plats.
Som tur var kom hon på andra tankar. -I det andra åket struntade jag i om jag skulle köra ut. Jag satsade allt och såg till att jag hade roligt, fortsatte Anna.
Anna kom ned på en bra tid. Snabbast av alla men tolv åkare återstod fortfarande.
En efter en kom konkurrenterna ned på sämre tid än Anna.
-Innan Anja skulle köra sa jag att nu blir det en fjärde plats. Den sämsta av alla placeringar. Men när Anjas första mellantid kom upp förstod jag att jag skulle ha en chans på medalj. Jag blev faktiskt glad när Anja gått i mål och jag fortfarande var före henne och att jag i och med det försäkrat mig om en medalj. Anja får ursäkta - hon har ju så många medaljer, sade Anna med ett brett leende sedan hon fått sin hett efterlängtade OS-medalj på Medal Plaza i Turin.
Med Anja borta ur medaljstriden (hon slutade sexa efter en stor miss) och med Tania Pouitiainen före sig återstod bara en åkare och det var amerikanskan Julia Mancuso.
Som bäst kunde det bli ett silver men amerikanskan var säkerheten själv och tog guldet.
Anna Ottossons långa karriär har inte varit kantad med pallplaceringar.
-Det har varit lite frustrerande. Jag har vetat att jag har haft kapaciteten. Men det har knutit sig, förklarar Anna.
På OS har det som bäst blivit en sjunde plats, på VM en femte plats och i världscupen har Anna vunnit en enda tävling och det var i storslalom i Cortina för sex år sedan.
-Nu har jag äntligen fått min medalj. Det var tur att jag inte la av med skidåkningen efter det första åket, sade Anna.

Curling

Någon hade räknat ut att lag Anette Norberg hade spelat 967 stenar i OS-turneringen när Anette skulle spela den 968:e stenen.
OS-turneringens sista sten. En sten som betydde guld eller silver. Bragd eller inte bragd.
I boet låg två schweiziska stenar, visserligen helt öppna men det gällde att med denna sista sten få bort båda och få den egna kvar som poängsten - guldstenen.
I nio falla av tio skulle det inte ha varit en svår sten att spela. Men nu gällde det ett OS-guld med schweiziska kobjällror larmande i hela hallen i Pinerolo.
-Jag hade två olika val men jag var ganska säker på den varianten som jag valde. Det var ju en normalsvår sten att spela, sade Anette Norberg.
I en normalsituation, ja!
Situationen var helt ny för Anette Norberg, Eva Lund, Cathrine Lindahl och Anna Svärd ute på isen.
Det var första gången som de i en stor mästerskapsfinal blev tvingade att spela en särspelsomgång för att vinna.
-Jag visste att det hade lyckats några meter innan stenen träffade och slog bort de båda schweiziska stenarna, fortsatte Anette.

Onödig dramatik

Finalen mot Schweiz blev kanske onödigt dramatisk.
Svenskorna såg ut att ha en säker ledning med 5-2 efter halva matchen.
En miss i den åttonde omgången bäddade för en schweizisk kvittering
Efter nio omgångar var det fortfarande svensk ledning med 6-4 men Schweiz hade sista sten.
Schweiziskorna tog sin tvåa och det enda goda med det var att Sverige hade sista stenen i skiljeomgången.
Schweiz skaffade sig inledningsvis också övertaget och läget såg inte alltför ljust ut för svenskornas del. Men det blev en snabb scenförändring sedan Cathrine Lindahl rensat upp bland de schweiziska stenarna och bäddat för den nervpirrande upplösningen med Anette Norberg i centrum.
Glädjescenerna som utspelade sig efter Anettes sista sten är redan klassiska.
Eva Lunds segerpuss mitt på Anettes mun sa det mesta om vilken lättnad och glädje som nu kunde släppas lös.

Längd

Två lopp - två guld - på en och samma dag!
Ja, inom loppet av cirka 20 minuter dessutom.
Tisdag 14 februari, den fjärde tävlingsdagen på OS, blev också startskottet för det svenska medaljregnet.
Och de var de fyra sprintåkarna Björn Lind, Thobias Fredriksson, Anna Dahlberg och Lina Andersson som såg till att bärga den historiska dubbeln.
Visst fanns det stora förväntningar inför sprintstafetterna och det med rätta eftersom de svenska åkarna imponerat i de tidigare värdscuptävlingarna.
Först ut denna historiska dag var damerna.
Taktiken hade lagts upp på måndagskvällen.
Eftersom finalen var målet ödslade varken Lina eller Anna någon större kraft i semifinalen.
Taktiken höll och hölls till punkt och pricka.
Inför slutsträckan i finalen handlade det om Lina Andersson mot Beckie Scott, Kanada, och Virpi Kuitunen, Finland.
Finskan och kanadensiskan gjorde sina ryckförsök men lyckades inte skaka av sig någon av konkurrenterna.

24 sekunders drama

Strax före upploppet fick Kuitunen ge sig och när Lina i den sista lilla svängen upp på upploppet gick upp bredvid Scott och fick en liten lucka började ett 24 sekunder långt drama.
Men Scott kunde aldrig svara, den lilla luckan som kom vid upploppsstarten ökade centimeter för centimeter och tiotalet meter från mål gav också kanadensiskan upp för den svenska övermakten
-Jag var rejält trött efter halva upploppet. Jag kände hur mjölksyran kom krypande, sade Lina.
Mjölksyran försvann ganska fort. I varje fall psykiskt när den stora gulddansen tog vid med Anna Dahlberg inför hundratals press- och TV-fotografer. När den svenska guldyran pågick som bäst var det dags för Thobias Fredriksson och Björn Lind att göra sitt jobb.
Ett litet frågetecken fanns inför starten:
-Ja, jag var lite orolig för Thobias. Han hade varit sjuk och jag undrade om han verkligen skulle orka. Men jag behövde aldrig vara orolig, sade Björn Lind.
Medaljstriden handlade om tre länder: Sverige, Norge och Ryssland.
Den norska taktiken var klar; Jens Arne Svartendal skulle grilla Thobias Fredriksson.

Rejält grillad

Och nog blev Thobias rejält grillad. Men han höll i och norrmannen fick aldrig den stora luckan som han så hett eftertraktade.
Utgångsläget för Björn Lind blev ett gap på cirka tre sekunder till Norges Tor Arne Hetland och Rysslands Rotchev.
Lind hämtade in luckan redan vid utgången av skidstadion på väg upp mot den långa sugande backen.
Väl där kunde Lind säkert hänga på och i utförslöpan som följde fick Björn välbehövlig "vila" mycket tack vare ett perfekt jobb av vallateamet.
-Vi satsade det mesta på glidet och det enda som jag egentligen var orolig för var om någon skulle rycka i den långa uppförsbacken, sade Björn.
Nu fick avgörandet i stället vänta till upploppet där Hetland, Rotchev och Lind kom in samtidigt.
När Björn växlade spår och gick upp jämsides med Hetland och med väldiga stavtag och "känguruhopp" segade sig förbi norrmannen var guldet svenskt. Men det var ett gastkramande 18 sekunder långt upplopp där Björn Lind definitivt knäckt Hetland med cirka 30 meter kvar.
En vecka efter de dubbla sprintgulden i stafett var det dags för ett nytt medaljregn i Pragelato.
Denna gång var det sprintherrarna som stod för det helt själva.
Guldfavoriten hette Björn Lind.

Tung favorit

Snabbast i kvalet, seger i kvartsfinalen, seger i semifinalen, ja, nog vilade favoritskapet tungt på Björn inför finalen.
En final där han hade med sig kompisen och guldkollegan från sprintstafetten - Thobias Fredriksson. De utmanades av fransmannen Roddy Darragon och hemmahoppet Christian Zorzi.
Den lindska taktiken var klar:
-Ja, ta ledningen direkt och sedan se till att helst ligga tvåa efter den långa backen när utförslöpan tog vid och sedan utnyttja glidet, sade Björn.
Den taktiken var lyckad i kvartsfinal och semifinal.
Finalen blev mer eller mindre en upprepning av kvarts- och semifinal men också en uppvisning från start till mål av guldfavoriten.
Först ut ur stadion och sedan lämna över täten på krönet för att hamna i "draget" efter en åkare i utförslöpan.
Lite parodisk såg det allt ut när de fyra finalisterna mer eller mindre stod stilla i böjen på krönet och alla försökte att inte var den som åkte först ut för backen.
-Zorzi var den som inte lyckades hålla sig, sade Björn.
När Zorzi motvilligt fått täten kunde Björn lägga sig i draget efter honom och som planerat svischa förbi honom på sina perfekt vallade skidor.
Efter det var guldstriden avgjord. På ett minst sagt imponerande sätt knäckte Björn sina konkurrenter och ingen var i närheten av att hota honom.
I draget efter Björn kom Thobias Fredriksson. Han kom in på upploppet som tvåa men Darragon hade mest krafter kvar och kunde kämpa sig till OS-silvret.
Guld och brons för Thobias är ett olympiskt facit som få kan stoltsera med.
Guld och guld, ja, det var inför Turin bara fem svenska skidåkare som lyckats med det på ett och samma OS.
Nu är dom sex - Björn Lind sällade sig till denna prominenta skara denna dag: Martin Lundström (1948), Sixten Jernberg (1964), Toini Gustafsson-Rönnlund (1968), Gunde Svan (1984) och Thomas Wassberg (1984).
En sextett väl värd att minnas!

Ond cirkel bröts

Var om inte i Pragelato skulle den onda svenska stafettcirkeln brytas om inte just där?
Senast Sverige tog medalj i en OS-stafett var 1988.
Åt hemmanationen Italien fanns det inget att göra. Slutmannen Christian Zorzi överraskade alla med att dryga ut försprånget på sex sekunder han fick vid växlingen.
De flesta trodde att italienaren skulle vänta in Fredriksson och Angerer för att sedan bara följa med dem och förlita sig på sin erkänt starka spurt.
Nu använde han en helt annan taktik. Han körde på och drygade ut avståndet och kunde ge hemmanationen ett överlägset guld.
Det stora intresset riktades nu mot silverstriden mellan Mathias och Angerer.
En strid som började när det var drygt sex kilometer kvar. Då hade Tyskland hängt av Tjeckien och Angerer hämtat in de 14 sekunder som skiljde mellan Sverige och Tyskland vid växlingen.
Bakom dessa fanns ett litet hot i fransmannen Vittoz.
-Jag pratade med Angerer när han kom och vi försökte hjälpas åt så att fransmannen inte skulle komma ifatt oss, sade Mathias.

Lyckad kompiskörning

"Kompiskörningen" innebar att de båda kunde hålla upp tempot och dryga ut avståndet till det lilla franska hotet.
Mathias Fredriksson visste att om han skulle avgöra skulle det ske i någon av de sista backarna före mål.
Och nog försökte han. Men Angerer hängde på mer eller mindre limmad bakom den svenska ryggen.
När inte det gick återstod bara upploppet - Angerers specialvapen. Tysken kom in med Mathias i bakhasorna men fick aldrig den där säkra luckan. I stället kunde Mathias växla spår och utmana Angerer om silvret. Men Mathias fick inte grepp på honom.
I korthet såg det svenska bronsloppet ut så här:
På första sträckan växlade Mats Larsson tre sekunder efter ledande Kanada. Johan Olsson var sex sekunder efter täten på andra sträckan. Ett försprång som Anders Södergren snabbt tog in och tillsammans med Italiens Pietro Piller Cottrer såg de båda till att definitivt hänga av Norge som i och med det för första gången sedan 1989 missade en stafettmedalj i ett stort mästerskap.
Italienaren kunde sedan ge Christian Zorzi ett försprång på knappt sex sekunder och resten är historia...

Skidskytte

Anna Carin Olofsson hade ett mål inför OS-säsongen - en OS-medalj.
Målet uppfylldes den 16:e februari strax före klockan ett.
Då stod det klart att Anna Carin vunnit ett OS-silver i det olympiska sprint-skidskyttet i San Sicario.
-Men det var en nervös väntan, sade Anna Carin.
För när Anna Carin väl gått i mål fanns det fortfarande åkare ute på banan som kunde hota henne. Men en efter en fick de se sig slagna. Mycket på grund av Anna Carins mycket starka åkning efter det stående skyttet.
Det var bara fransyskan Bavarel-Robert som denna dag kunde rå på Anna Carin.
OS-debuten i skidskyttet blev annars kanske inte en debut som Anna Carin själv hade tänkt sig. En blygsam 15:e plats på 15 kilometer blev det för Anna Carin som kom till OS som ledare i världscupen och med tre världscupsegrar under säsongen.
Gång på gång fick Anna Carin förklara i målfållan hur hon på fyra år gått från olympisk längdåkare med en 31:a placering som bäst i Salt Lake City till olympisk silvermedaljör i Turin i skidskytte.
-Stenhård träning, fick Anna Carin ideligen upprepa.
En stenhård träning signerad Wolfgang Pichler. Mannen bakom Magdalena Forsbergs två OS-brons fyra år tidigare.
-Man tror hela tiden att man nått max vad det gäller träning. Men så kommer ett nytt program från Wolfgang och så klarar man av det också. Men visst har jag undrat många gånger om jag inte nått gränsen. Men det har alltid funnits lite mer att ta, förklarade Anna Carin.
Två dagar efter silvret var det dags för jaktstarten och där blev placeringen inte bättre än 14.
Efter jaktstarten hade Anna Carin en vecka på sig att ladda på inför den sista kraftansträngningen - masstarten på spelens näst sista dag.

Andra medaljtankar

-Efter silvret var jag väldigt nöjd med medaljen men så trillade det ju in en massa svenska guld och då tänkte jag att mitt silver skulle väl inte bli så mycket värt. Så då var det bara att göra som de andra. Ta ett guld, sade Anna Carin.
Och visst tog hon guldet inför bland annat den svenske Kungen.
Men det var Anna Carin som regerade denna lördag den 25 februari.
Efter tre felfria skjutningar ledde Anna Carin med så pass bred marginal att hon kunde kosta på sig en miss i den sista skjutningen. Men bara en, absolut inte mer.
Tredje skottet i den sista skjutningen blev en bom. Men de två sista satt perfekt.
-Jag blev inte nervös efter bommen. Jag visste ju att jag hade råd med det, sade Anna Carin.
När straffrundan var avverkad hade Anna Carin tio sekunders försprång på Tysklands Kati Wilhelm.
På slutrundan fick hon hela tiden information om att avståndet ökade.
-Men jag var inte säker på guldet förrän efter den sista backen in mot stadion. Jag var orolig för att jag gått för hårt och skulle gå in i väggen och rasa ihop, sade Anna Carin.
En oro som visade sig helt ogrundad.
Visst trött men alla konkurrenterna var snäppet tröttare.
Pigg var däremot Kungen som sprängde alla säkerhetsstaket för att ta sig fram till Anna Carin och hylla henne.

Ishockey

-Jag har längtat och väntat på den här stunden i tolv år.
Orden kom från Peter Forsberg en stund efter OS-finalsegern mot Finland och som fortsatte:
-Jag är nästan mest glad för Mats (Sundin) och Nicklas (Lidström) och de andra som vart med så länge utan att vinna något så stort som ett OS.
Själv kan ju Peter numera titulera sig som dubbel OS-guldmedaljör. Ingen har väl glömt hans avgörande straffmål mot Kanada i Lillehammer 1994.
För det var ju sista chansen för många av hockeylandslagets trotjänare.
Respass i kvartsfinalen i Salt Lake City 2002; respass i kvartsfinalen mot Finland i Nagano 1998 och dessemellan en misslyckad World Cup-turnering.
Men vägen till OS-guldet var inte spikrak.
Laget och förbundskaptenen Bengt-Åke Gustafsson fick utstå en hel del kritik i det som kallas för gruppspel men egentligen är en rad träningsmatcher inför kvartsfinalen.
Två förluster, mot Ryssland och Slovakien, höjde inte direkt de svenska aktierna.
-Vi visste att det var från kvartsfinalen som det gällde så jag kan inte säga att vi kände någon större oro under gruppspelet, sade Mats Sundin. Kvartsfinalsegern mot Schweiz med 6-2 var säker men en seger som inte direkt kunde ge semifinalmotståndarna Tjeckien någon skrämselhicka.
I semifinalen började guldspelet ta form. En helt fenomenal andra period bäddade för en imponerande seger med 7-3. I finalen väntade Finland som imponerat stort. De spelade sig igenom gruppspelet utan poängförlust.
I kvartsfinalen slog de USA med 4-3 och i semifinalen blev det seger mot Ryssland med klara 4-0.
Med det som bakgrund var det bland de internationella hockeyexperterna fördel Finland före finalen.
-Jag tycket vi hade bra kontroll på Finland i finalen bortsett från den första halvan i inledningsperioden, sade Peter Forsberg.
Inför slutperioden var ställningen 2-2 och lagen spelade med en man mindre vardera.

Klassiskt guldmål

Peter Forsberg snappade åt sig pucken direkt efter tekningen tog in den i den finska zonen med några blixtsnabba skär, droppade pucken till Mats Sundin som i sin tur droppade den till Nicklas Lidström som fick på en drömträff och pucken borrade sig in i den finske målvaktens högra kryss.
-Jag har nog aldrig fått på ett så hårt och välplacerat skott, sade Nicklas om sitt guldmål.
Ett klassiskt mål signerat tre spelare som dominerat svensk ishockey i 15 år.
-En härlig avslutning på våra OS-karriärer, sade herrarna Sundin och Lidström.
Men efter 3-2 målet återstod det 19 minuter och 50 sekunder av matchen. Under 19 minuter såg den svenska segern vara ganska säker men de sista 50 sekunderna blev gastkramande.
Lika klassisk som Lidströms mål blir säkert Henrik Lundqvists fenomenala räddning med klubbskaftet när det var 30 sekunder kvar.
-Jag är ganska nöjd med den räddningen, sade Henrik mitt i segerjublet inne i det svenska omklädningsrummet.
Segerskytten Nicklas Lidström har fått utstå mycket kritik i tidigare turneringar. Kritikerna har haft svårt att förstå att NHL:s kanske bäste back inte fått till det i landslaget.
Men i Turin var han störst och nu tillhör Nicklas en liten (17 spelare) exklusiv skara spelare som vunnit OS-guld, VM-guld och Stanley Cup.
-Jag rankar OS-guldet lika högt som en Stanley Cup-seger. Man har ju bara chansen vart fjärde år, sade Nicklas som länge, länge satt kvar i det svenska omklädningsrummet med guldmedaljen säkert hängande runt halsen.
Den gyllene generationen med Lidström, Sundin, Forsberg och Alfredsson i spetsen hade fått sin efterlängtade revansch och drömmen om OS-guld var inte längre en dröm!

Folkkära damer

De svenska hockeytjejerna slog sig in i svenska folkets hjärtan när det tog OS-brons i Salt Lake City 2002.
I Turin kapade de åt sig ytterligare en bit i folkets hjärta sedan de säkrat minst silver mot USA i semifinalen efter förlängning och straffar.
Redan dagen efter invigningen väntade en "vinna eller försvinna match" mot Ryssland.
En seger var ett måste för att laget skulle ta sig vidare till semifinal.
Efter en trevande första period kom Sverige igång och kunde ta ledningen med 2-0 och det såg ganska säkert ut. Ett ryskt reduceringsmål ändrade egentligen inte på det.
Maria Roth kunde via ett ryskt knä slå in 3-1 och semifinalplatsen var säkrad.
Matchen mot Italien blev som väntat en ren expeditionsaffär och förlusten mot Kanada i gruppspelet var också väntad men det svenska spelet i den matchen varslade stundtals om att tjejerna skulle kunna ha en chans att rubba USA i semifinalen.
Visserligen hade USA vunnit 26 raka matcher över svenskorna och de segervissa amerikanskorna rubbades knappast själva i den tron sedan de tagit ledningen med 2-0 i inledningen av den andra perioden i semifinalen.

Maria vände matchen

Men efter drygt sex minuters spel slog Maria Roth till för första gången och reducerade med en backand. Tre minuter senare var det dags igen för kvittering. Återigen ett mål signerat av Maria Roth i spel fyra mot fem dessutom.
Båda lagen hade efter denna urladdning några rejäla chanser att avgöra. Kim Martin storspelade i målet och svarade för några makalösa räddningar men de svenska tjejerna hade väl så många kvalificerade chanser att avgöra under ordinarie matchtid.
I förlängningen, tio minuter, fanns det chanser åt båda håll men några mål blev det inte.
-När vi väl kom till straffläggning var jag inte orolig. Jag kände at det helt enkelt inte kunde gå fel, sade Maria.
Men det var nära att det gick fel i straffläggningen. I den första omgången träffade USA målramen så det bara sjöng om det och målramsträffen i den tredje straffomgången stod inte den första långt efter.
I den tredje omgången var det så dags för den då blott 16-åriga Pernilla Winberg. Utan att darra satte hon hur säkert som helst straffen.
När sedan USA missade sin fjärde straff hade Maria Roth avgörandet i egna händer.
-Jag var inte nervös alls, sade Maria sedan hon rutinerat slagit in den avgörande straffen och den största sensationen i damishockeyns relativt unga historia var ett faktum.
Den svenska glädjen var enorm och när tjejerna väl lämnade isen fick de i spelargången ta emot hockeykillarnas hyllning som gav dem en stående ovation.
Men turneringen var inte slut med detta. Finalen mot Kanad återstod.
Två ganska billiga mål i den första perioden gjorde att Kanada fick den arbetsro laget behövde och till slut kunde turneringens bästa lag vinna med 4-1.
När väl besvikelsen efter förlusten lagt sig kunde de svenska tjejerna med stolthet och glädja ta emot OS-silvermedaljerna.
Steg två i den svenska damishockeyn trestegsraket var avklarat:

Brons i Salt Lake City 2002
Silver i Turin 2006
.......i Vancouver 2010.

Men OS i Turin var inte bara svenska medaljer. I den här pdf-filen PDF finns en kort genomgång av övriga idrotter och grenar (OSB samma text som ovan inleder pdf-dokumentet, vill du hoppa över den får du scrolla ner).

HALLÅ DÄR